En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad 2 september 2019

Hur strukturerar man sina dagar när man inte har nån som ger en pengar för att vara strukturerad?

Hur strukturerar man sina dagar när man inte har nån som ger en pengar för att vara strukturerad? Ska börjar författarskola och försöka få ihop en bok och vi har en massa egen skrivtid.

Anna

Hej Anna,

Jag tänker ibland på de undersökningar som gjorts över hur mycket folk verkligen jobbar när de är på jobbet, och hur mycket tid de ägnar åt annat eller åt ingenting. Två timmar per arbetsdag, i genomsnitt. Alltså 10 av 40 timmar i veckan. Alltså en fjärdedel av tiden.

När man själv ska strukturera sig är det lätt att tänka att den enda tiden som räknas som arbetstid är den då man utan uppehåll producerar. Jag skulle med bestämdhet vilja hävda att det inte är sant. Ibland — men typ endast när jag har en viktig deadline — kan jag sätta mig vid datorn och omedelbart börja skriva, och sedan fortsätta med det tills texten är klar. Men det är bara vid enstaka tillfällen.

Det vanliga är snarare detta: Jag ska skriva text. Oklart hur mycket. Jag bestämmer ju själv. Jag sätter mig vid skrivbordet/i en ergonomiskt värdelös ställning i soffan/på en buss eller ett tåg. Jag sitter. Sittande pågår i minst en timma. Ibland två. Ibland tre. Sedan får jag plötsligt ett infall som är starkt nog att jobba vidare med, och så börjar jag skriva. Jag skriver en timma eller två. Sen sitter jag. Kollar på idiotiska saker på nätet. Stirrar tomt ut i luften. Hittar en bra låt jag vill lyssna på. Skriver lite till nån, skickar kanske ett sms. Hittar ett fint foto. Bläddrar i en bok. Kanske ringer ett samtal. Kanske svarar på ett mejl. Fortsätter mitt sittande och det kan mycket väl gå en timma till, eller två. Så får jag ett infall igen, och så skriver jag.

Det viktiga med detta är att jag anser sittandet vara arbete också. Blir jag störd i mitt sittande kan det vara nästan lika frustrerande som att bli störd i mitt skrivande, även om det är betydligt svårare att argumentera för. Stör mig inte, jag sitter!, har väl ingen nånsin sagt! Stör mig inte jag skriver, är däremot begripligt! Därför brukar jag säga till folk att jag skriver, även om jag inte gör det.

Har du fått massa skrivtid till skänks, som är det man får när kommer in på en skrivarskola, ta vara på den tiden! Se till att bestäm ett rimligt antal timmar i veckan som du kör på, men — här kommer det avgörande: Om du under dessa timmar bara sitter, är det också en del av processen och lika mycket skrivtid som konkret skrivande.

För att vara kreativ behöver man försätta sig, det tror jag. Och detta försättande är lika mycket arbetet som själva arbetet. Det är lätt att känna sig värdelös för att man inte gör något fast man har massor att skriva, men att då påminna sig själv om att detta ingenting man gör innan man börjar är en minst lika viktig del av skrivandet som själva nedtecknandet. Det måste få ta tid. Låt det ta tid. Det är ju också så de allra flesta arbetsplatser fungerar. Man pausar. Organiserat i form av fika och lunch och dylikt, och oorganiserat i form av maskning och fusk, och denna maskning och detta fusk uppgår alltså i snitt till en fjärdedel av arbetstiden! Man drar ut på möten och man småpratar med sina kollegor. Man får en uppgift. Man stirrar tomt ut i luften. Man försätter sig. Sen börjar man.

Så, med detta utrett, är det på sin plats att säga att det är en fantastisk lyx att styra över sina egna dagar och sin egen tid. Vill nån ta en öl mitt i veckan? Ja, men vi kör! Behöver nån hjälp att flytta på en tisdag? Alltid redo! Lyckas man få biljetter till en asbra teater som kör skolföreställningar? Visst kan man komma och kolla kl 10.00 en torsdag! Och så vidare. Det är lätt att dras med. För att undvika det, tänker jag att jag alltid jobbar en vanlig arbetsvecka och alltid har en vanlig helg, men att jag kan lägga helgen när som helst i veckan. Alltså, om jag yr runt på stan hela natten mellan tisdag och onsdag eller åker och badar och hänger på en strand en hel solskensmåndag så går jag upp tidigt på lördagen eller söndagen och behandlar dem som vilken vardagar som helst. Det är ett konkret tips. Arbetsvecka, när du vill, men alltid en arbetsvecka!

Tips nummer två är att bli en dålig vän. Ja, jag vet. Inte det! Man vill ju vara en bra vän! Men ack, det sociala kan lägga sig som en blöt filt över allt man gör. Det ofrånkomliga. Det som dessutom tvingar sig på en, inte bara som en oemotståndlig lockelse, utan också som ett gnagande dåligt samvete för att man aldrig är närvarande. Du hör ju aldrig av dig!, säger alla dessa människor man tycker fruktansvärt mycket om. Jag blir ledsen, säger de. Du kan inte bara försvinna, säger de. Hur mår du egentligen, man blir nästan orolig, säger de och hur ska man kunna svara att man mår bättre än nånsin, eftersom man äntligen får tid att skriva istället för att umgås? Att det inte handlar om att man har valt bort dem, utan att man har valt något annat.

Jag vet inte. Jag har avverkat vänskapsrelationer på löpande band, och om det är någonting i mitt liv jag verkligen skäms för, så är det det. Att jag inte klarar av att hålla det sociala tempo så många människor verkar hålla, utan att göra våld på det som är viktigast för mig, alltså att under tiden, som en konstant i livet, formulera mig. Arbeta länge med text. Läsa böcker. Vara ensam. Sitta, i stillhet och helt för mig själv. Och att i de situationer som har uppstått, när jag upplever att någon vill ha mer av mig än jag egentligen kan ge — då har jag sparkat bakut och spårlöst försvunnit, istället för att leta efter orden som kan förklara det. Att bara dra är ingenting jag rekommenderar, för alla inblandade blir bara ledsna, men det är ibland så jävla jävla svårt att förklara behovet av ensamhet för den som inte har ett lika stort.

Men — och det är detta som är magiskt: Jag har vänner. Jag älskar de djupt och innerligt. Jag kan ringa de när som helst, och när de ringer till mig så stör de aldrig. Eller, jag vet att jag kan säga till dem att nu passar det inte, och behöver inte säga mer än så. Jag kan låta telefonen ringa ut, och inte höra av mig förrän två dagar senare. Jag är helt trygg med att de säger till när det är kris, på samma sätt som jag gör det. Nu. Precis nu behöver jag dig — och då är det klart att man finns, hur fin dikt man än håller på att arbeta med. Relationer är det vackraste som finns. Men — om nån ringer och det bara är ett nu, precis nu har jag lite tråkigt, så kan man gott höras senare. Det är inte ett svek. Jag tror att finna strategin för just det, är det viktigaste när det kommer till att strukturera ett kreativt arbete.

Hur ofta umgås du med människor? Kan du förklara för dem att du visserligen kommer vara vad andra kallar för ”ledig”, men att det innebär att du måste vara ensam och arbeta med din text? Blir de arga på dig då? Kallar de dig en dålig vän? Då kanske du måste vara en dålig vän, hur jävligt det än känns att vara det.

Avslutningsvis: Jag fick nyss frågan om jag kände mig priviligerad över att jag kunde arbeta med skrivande, och jag vred mig inför det — eftersom jag har mycket svårt att se att någonting som kräver så mycket ansträngning för att upprätthålla skulle vara ett privilegium — men frågan tvingade mig att formulera mig kring vad jag anser författaryrket vara. Ett hedersuppdrag. Jag ser det som ett hedersuppdrag. Ett hedersuppdrag är ingenting man slarvar bort, utan man tar det på allvar. Att komma in på en skrivarskola är också ett hedersuppdrag. Du skriver så bra, att du får (låna) pengar av staten för att fortsätta göra det. Det är jävla medalj!

Slarva inte bort det. Ta det på allvar. Känn plikten kalla, och sträck på ryggen.

Jag önskar dig all lycka till!

Olivia

 

P.S. Fler frågor? Bara skriv i kommentarsfältet, jag betar av de allt eftersom! D.S

 

 

1
Skriv ett svar

avatar
1 Samtalstrådar
0 Svar på trådar
0 Följare
 
Kommentar med flest reaktioner
Hetaste samtalstråden
1 Medverkande i samtalet
Josh Onomah Nya samtalare

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Följ  
newest oldest most voted
Notify of
Josh Onomah
Guest
Josh Onomah

Jag är 24 år fotbollsspelare som jag spelar för Fulham klubb, jag heter Josh Onomah innan jag blir fotbollsspelare, jag älskar fotboll av hela mitt hjärta som var min dröm, många gånger försöker jag se till att jag valde så att jag kan spela för mitt land men jag misslyckades, en trogen dag skulle jag gå i uppfyllelse på min Facebook när jag kom i kontakt med fru Elizabeth så chatta vi, när hon frågar mig vad var min dröm sa jag henne att jag vill bli fotbollsspelare sedan frågar hon mig om jag är en givare och om jag… Read more »

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg

En roman blir till

Du-du-du-du-du-du

Publicerad 7 januari 2020

En roman blir till

Salt Lake City

Publicerad 30 oktober 2019

En roman blir till

Las Vegas, baby!

Publicerad 28 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässan 2019

Publicerad 1 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässeveckan inleds

Publicerad 24 september 2019

En roman blir till

En annan arbetsplats

Publicerad 20 september 2019

En roman blir till

<3 kortkort

Publicerad 4 september 2019

En roman blir till

Fråga allt!

Publicerad 21 augusti 2019

En roman blir till

Steg 10 – FANFAR

Publicerad 5 augusti 2019

En roman blir till

Steg 3 – dippen.

Publicerad 4 augusti 2019