En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad 9 oktober 2019

Hur kan man göra för att planera sin historia ”lagom” mycket och få till det ett komplext djup?

Jag har precis börjat ta tag i mina skrivardrömmar och känner igenom mig väldigt mycket i det du skrev om att flödesskriva. Det är fantastiskt när orden bara flyter på, men det känns svårt att bygga en sammanlänkad historia som blir komplex nog genom att skriva på det sättet. Har du några tankar kring hur man kan göra för att planera sin historia ”lagom” mycket och få till det ett komplext djup? Alltså tillräckligt mycket för att den ska bli en intressant historia, men inte så planerad att det inte går att skriva på känsla.

Maja Lindberg

 

Hej Maja!

Min gammelmorfar hette Kalle och fick problem med hjärtat nån gång tidigt 70-tal. Då hade by pass-tekniken precis kommit till Sverige, och han erbjöds att vara en av de första patienterna. Det är farligt, sade läkarna, endast en chans på tre att du överlever! Och du måste ligga kvar länge på sjukhuset för observation. Min gammelmorfar sade kör i vind, och de opererade. Det gick alldeles utmärkt. I tre månader låg han sedan kvar på sjukhuset och observerades, innan han, med ett glatt pumpande hjärta, skrevs ut. Det första han gjorde var att gå på ett styrelsemöte i den lilla seglarföreningen han var ordförande i. På detta möte berättade de, att föreningen, under hans sjukdomstid, hade flyttat på en brygga för jollarna. Min gammelmorfar blev fruktansvärt förbannad. Rättmätigt förbannad till och med, han var ju föreningens ordförande, och skulle givetvis underrättas vid sådana här beslut! Han ställde sig upp och skällde ut den övriga styrelsen efter noter. Under pågående utskällning pumpade blodet runt i kroppen utan några problem, tills det nådde hjärnan, där det brast, och min gammelmorfar Kalle dog. Pang, bom, krasch. Slut på historien. 

Det här är en anekdot som har återberättats ett flertal gånger. Jag har vid några tillfällen kontrollerat sanningshalten, och ja — de stora dragen stämmer. Min gammelmorfar var en av de första by pass-patienterna i Sverige, och han dog av vrede över en brygga. Dock, och detta är viktigt, det var ju inte allt som hände då. Hur förhöll sig min farmor och hennes bröder till detta sjukdomstillstånd? Hur förhöll sig min pappa, min faster, deras kusiner? Hur lång tid gick egentligen från den första situationen, alltså inlagd på sjukhus med hjärtproblem, till den andra, alltså död till följd av slaganfall till följd av vrede över brygga? Vad sade egentligen läkarna? Sade min gammelmorfar ”kör i vind”? (Nej, det är jag som har hittat på det!) Vilken tid på året var det? Var det tre månader han låg på sjukhus, och var det en chans på tre att han överlevde operationen, eller handlar det om att tre är en lätt siffra att ta till, när man ska berätta en anekdot? Vilken sorts människa var min gammelmorfar? Tyckte de om honom? Var hans vrede hotfull och obehaglig, eller fanns det självdistans och humor i den? Hade de på förhand gjort upp att styrelsen skulle kontakta honom i fråga om bryggor, eller vid exempelvis ”avgörande frågor för föreningens fortlevnad”? Var hans vrede rättmätig? Vad betydde denna seglarförening för min gammelmorfar? Vad hände samtidigt i Skåne, där han bodde? I Sverige? I Europa och i världen? Hur tilltalade han läkare och sjuksköterskor och familjemedlemmar? Vilka kläder hade han på sig? Hur stor var seglarföreningen? Var det verkligen en brygga för jollar, eller bara en brygga i allmänhet? Och så vidare. Allt det alla de som var med när det hände visste precis, och förhöll sig till, har genom åren fallit bort. Kvar är ett skelett av en situation, förpackad i en dråpligt tragisk anekdot som det är mycket lätt att återge. 

Min poäng är denna: Livet kaos. Ändå lyckas vi hela tiden berätta en historia om oss själva och om människor runtomkring oss. Flödesskrivning är också kaos, och ändå är det fullt möjligt att bygga en historia utifrån det material som flödesskrives fram. Som man gör när man berättar om någonting man har varit med om. Återberättar en dröm, en dag, en resa. Man plockar bort och drar ihop, gör historia av det.

Visst kan man skriva planerat, alltså veta från början hur berättelsens båge ska sträcka sig, och sedan mest fylla ut tomma sidor med redan färdiga rubriker. Jag tänker att det är ett effektivt skrivande, dock något jag själv aldrig har kunnat göra. Jag skriver helt på känsla, alltså flödesskriver, för att sedan bygga historia. Jag föreställer mig att jag skriver fram ett berg, och ur detta berg ska jag sedan hugga och knacka fram en staty. Det enda jag från början bestämt är bergart och miljö, berättelsen blir sedan det som det är möjligt att bygga ur detta block av granit eller marmor eller jag vet inte… sandsten, kanske.

Hur gör man för att bygga en historia ur flödet? Man stryker. Man bearbetar. Man redigerar. Byter plats och förkortar, skriver ut vissa passager, men tar bort det mesta. Flödet är livet, litteraturen återberättandet av det. Hänger du med? Hejda dig aldrig i ditt flödesskrivande, utan låt det ta dig dit det tar dig! Strukturen kan man, måste man, ändå fixa till i efterhand!

Lycka till 🙂

Olivia

Skriv ett svar

avatar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Följ  
Notify of

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg

En roman blir till

Du-du-du-du-du-du

Publicerad 7 januari 2020

En roman blir till

Salt Lake City

Publicerad 30 oktober 2019

En roman blir till

Las Vegas, baby!

Publicerad 28 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässan 2019

Publicerad 1 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässeveckan inleds

Publicerad 24 september 2019

En roman blir till

En annan arbetsplats

Publicerad 20 september 2019

En roman blir till

<3 kortkort

Publicerad 4 september 2019

En roman blir till

Fråga allt!

Publicerad 21 augusti 2019

En roman blir till

Steg 10 – FANFAR

Publicerad 5 augusti 2019

En roman blir till

Steg 3 – dippen.

Publicerad 4 augusti 2019