Imorse vaknade jag med, vad jag i yrvaket tillstånd ansåg vara, en strålande idé till pjäsen om Hildegard av Bingen och storfurstinnan Ingegerd. Det var att Hildegard som barn skulle gömma sig i ett rum och fixa håret med papiljotter tillsammans med en pojke, som gjorde samma sak, båda medvetna om att de gjorde någonting hemligt och förbjudet. Självklart blev de sen påkomna, och de vuxna öppnade dörren (oklart vilka de vuxna var). När de såg vad barnen höll på med, skällde de ut pojken för att han gjorde något fel, medan ingen sade någonting till Hildegard – och hon skulle därmed förstå att det förväntades olika saker av flickor och av pojkar.

Jorå. Man skulle kunna säga att det eventuellt är en smula besvärligt att få in papiljotter på 1100-talet, och att jag senast igår hånfullt skrattade åt intervjun med Bob Dylan när han sade att han skrivit One more cup of coffee i en dröm och att jag hittills aldrig har vaknat med någonting som kan liknas vid ett svar, hur strålande idéer jag än i yrvaket tillstånd har ansett det vara, trots att jag skrivit ner dem. ”Hennes första ord var tonala!”, skrev jag en gång. ”Det regnar små undulater från himlen, med huvudet nedåt”, en annan. Och, i versaler: ”ALLA MÅSTE FALLA SNART SKA FÖRSTA TALLEN FALLA”.

Men – och det är trots allt viktigt – det är ju en känsla i min kropp! Och det är ju faktiskt något att arbeta vidare med, och eftersom det är söndag i semestertider och jag inte har någonting annat jag måste göra just idag, ska jag nu promenera några varv runt kvarteret för att se om jag kan få Hildegards papiljotter och hennes insikt om att pojkar inte får använda dem, att omvandlas till ett replikskifte om någonting annat.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 23 juni 2019 och är skriven av .

Annons