Jag läste ut Kristin Lavransdotter på tåget mellan Wuppertal och Köln, där jag bytte till tåget mot Hamburg. I Hamburg hade jag en timmas väntetid, innan tåget till Flensburg. Från Flensburg gick tåget till Fredricia och från Fredricia till Köpenhamn. Jag var framme i Köpenhamn strax efter sex på kvällen, gick en promenad och tog sedan Göteborgståget tjugo över åtta. Jag kom hem vid halv tolv.
Vad är det att resa på det här viset? Långa, långa tider helt stillasittande, med förbiilande åkrar, skogar, kustremsor och centralorter. Ansikten som kliver på och av, som möter ens blick eller undviker den. Ett dubbelsäte när man har tur, att luta pannan mot en sval fönsterruta. Ta av sig skorna och lägga benen i kors, hoppas att det inte märks hur mycket fotsvett man har. Känna ryggen värka lite, vilja sträcka på benen, passa på att ladda datorn när eluttag finns. Dricka kaffe ur en pappersmugg och visa biljett för konduktör. Kontrollera en gång extra om man sitter i rätt kupé, på rätt plats, på rätt tåg, ett ögonblicks panik, man kanske inte gör det, det är klart att man gör det, något annat har aldrig hänt. Ett ögonblick av att vara någonstans på jorden, var som helst, hur gränserna löses upp för varje gräns man passerar. Ett ögonblick av gemenskap med alla tysta ansikten runtomkring. Ett ögonblick av att längta hem. Ett ögonblick av att kunna formulera allting, tydligt och klart. Ett ögonblick, eller tusen, då allt är akut och närvarande. Hur de tumlar om varandra, hur sagan om ens liv blir till, att se sig utifrån, för varje gång någon frågar någonting, man öppnar munnen, nej jag är inte härifrån. Utifrån kommande, och därför seende.
Jag fick en del skrivet. Jag fick mycket läst. Mycket tänkt. Tillräckligt många bilder sparade i mitt inre för att kunna bygga något av.
- Mer:
- En roman blir till