Jag känner ett starkt inre behov av att liksom dra av alla delar av mitt (offentligt gångbara) liv så att det liksom inte är några frågetecken kring vad det här handlar om och jobbar kring. Förutom att läsa böcker och släppa en sonettkrans och titta på gamla fotografier och skriva roman, arbetar jag för tillfället på en pjäs om Hildegard av Bingen och storfurstinnan Ingegerd. Det är kanske det bästa beställningsuppdrag som jag någonsin har fått, och ska vara färdigt i slutet på juli ungefär.
Jag hittade en bok på en second handaffär i Ronneby som heter Gamla skjutvapen. Jag började läsa Jacobys hus av I. B. Singer. Jag skickade iväg en och annan faktura. Jag bokade tågbiljetter. Jag började läsa Hildegard av Bingen – hennes liv och hennes verk. Jag funderade mycket på de byggnader som sägs stå klara om ett par år i Göteborg. Jag antecknade från min läsning av Hildegard av Bingen – hennes liv och hennes verk. Jag skrev: Det bristfälliga i hennes utbildning innebar också att hon inte fick lära sig att kvinnor var sämre än män!!! Jag tänkte att där finns en ingång. Jag bokade in ett par poeter till höstens kvällar på Folkteatern i Göteborg. Programmet ska vara satt innan sommaren, så jag öser på med bokningar nu. Jag var mycket, mycket glad för ett flertal kombinationer av poeter och möten dem emellan.
Jag var på en 50-årsfest. Jag satt med på en workshop med en av skådespelarna till pjäsen om Hildegard av Bingen och storfurstinnan Ingegerd. Jag antecknade.
Jag såg mycket stora rhodendronbuskar i Ronneby. Det var tjugofem grader varmt. Jag gjorde sju lektionspass på en mycket trevlig skola. Det kändes som att lärarna på allvar brydde sig om eleverna och så känns det inte alltid.
Jag började arbeta med en dikt om kroppen. Jag gick och mumlade rader, flätade fritt. Det kroppen i sin visdom vet. Det som en gång är förlorat kommer alltid vara det. Eller … Det som en gång går förlorat kommer alltid vara det – och sådant kroppen i sin visdom vet. Det svängde som nån gammeldans och det gjorde mig glad. Jag mumlade vidare på en annan dikt, mumlade: nedärvda trauman och nedärvda brott, denna nedärvda bitterhet och så nåt nedärvt gott. Ett plötsligt: ta sats! Eller: slå dig fri – från din nedärvda plats i en nedärvd hierarki. Och så: ingenting är gratis, förutom det man tagit för givet. Som havre och potatis eller kärleken och livet.
Jag funderade länge på hur jag skulle skriva ”tagit för givet”. Jag läser det ”tatt för givet”, men tycker att det ser gräsligt ut i skrift. Inser ju att ”tagit” implicerar en extra stavelse som alls inte ska vara där, men jag vet inte hur man gör. Jag skriver också ”sade” och ”lade” fast jag alltid uttalar det ”sa” och ”la”. Det finns de som sagt åt mig att så kan man inte göra. Jag svarar med att alla uttalar ”de” ”dom”. Det är halvdant svar.
Jag har börjat läsa igenom mina Torr torr kaktus-dokument. Jag tycker att jag är skarp och insiktsfull och rolig varannan sida och att jag är fruktansvärt pinsam och pretentiös varannan. Jag hade ju kunnat ta mig an typ en bohuslänsk sommar eller dylikt, någonting som jag faktiskt har erfarenhet av.
Jag hoppade på tåget till Malmö. Den här helgen är det Svenska Mästerskapen i Poetry slam (på Grand och Babel för er som är i stan!). Jag kommer skriva mer utförligt om vad det är för något, skillnaden mellan muntlig litteratur och skriven litteratur och hur de kan befrukta varandra etc etc för jag älskar det djupt och intensivt (samt hur det går i finalen på lördag!), men nu bara avsluta med ett utrop: utan sammanhang dör människan! Sök ditt tills du finner det, för det finns där! Ingenting är så fruktbart för ens skrivande som att ha vänner som också skriver, eller åtminstone är något intresserade av det!
- Mer:
- En roman blir till