Så tyst utan applåder. Jag rimmar på räkneord (det första var det största men det andra för varandra och det tredje får man medge mindre värde än det fjärde därvid jämte så det femte som en känslomässig jätte kom det sjätte… ) och börjar läsa en väns diktsamling. Jag kokar lite kaffe.

Det går inget sus genom dokument på datorn, ingen säger vad du är bra. Jag börjar kolla på Västerns erövrare på SVT. Det är en riktigt dålig berättarröst och ett riktigt dåligt manus. Jag tittar vidare ändå. Jag går en promenad. Jag ringer till dem jag inte ringt till på länge. Jag tar en fika på stan med en vän. Jag sitter för länge med telefonen. Jag tänker att jag ska gå och träna. Jag kokar potatis.

Ingen gråter och ingen skrattar där man sitter vid sitt skrivbord. Jag vet ju det. Jag trivs ju också så. Från den ena extremen till den andra. Från ett dygnet runt-umgänge och sex föreställningar på tre dagar till en tom lägenhet och ett stökigt skrivbord och en historia i datorn framför mig och det är alldeles, alldeles tyst. Bara att sätta igång.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 18 juni 2019 och är skriven av .

Annons