Att bara bestämma sig. Det är det som det handlar om. Hela tiden, tusen beslut. Alla dessa ord man skriver, alla dessa meningar det blir. Och en ska vara först. Jag har haft tolv miljoner varianter på den första meningen, som kastas ut, tvingas fram på plankan över hungriga hajar etc, något måste det vara som krokar fast i det förväntansfulla intet läsaren förhoppningsvis kommer ifrån, liksom krokar fast i resten av berättelsen, den jag inte känner helt och fullt än. Kommer skriva om ändå, tänker jag. Äsch, en krok behöver jag. Skaffar mig. Vi kallar det kroken. Den första meningen. Så, nu bestämmer jag mig. Andäktigt.
”Det här vet jag.”
Puh! Och så nästa!
”De första åren av mitt liv hade jag föräldrar.”
Okej? Vi sätter samman det.
”Det här vet jag. De första åren av mitt liv hade jag föräldrar.”
En till?
”Sen reste vi västerut, de fick febern och alla dog, förutom jag.”
Tillsammans?
”Det här vet jag. De första åren av mitt liv hade jag föräldrar. Sen reste vi västerut, de fick febern och alla dog, förutom jag.”
Och så sista i första stycket?
”Jag minns ingenting av detta.”
Är det en inledning?
”Det här vet jag. De första åren av mitt liv hade jag föräldrar. Sen reste vi västerut, de fick febern och alla dog, förutom jag. Jag minns ingenting av detta.”
Vi säger det! Vi fortsätter, för det ger sig självt!
”Det första jag minns är eftermiddagssolen i Tucson, Arizona.”
Så? Okej, tills vidare i alla fall. Vi sätter samman det och fortsätter.
”Det här vet jag. De första åren av mitt liv hade jag föräldrar. Sen reste vi västerut, de fick febern och alla dog, förutom jag. Jag minns ingenting av detta.
Det första jag minns är eftermiddagssolen i Tucson, Arizona.”
- Mer:
- En roman blir till