Alla kan skriva vackra meningar, och alla har en historia att berätta. Det är sant, och tål att upprepas. Det går inte att säga att en viss typ av människor har mer att berätta, eller att på förhand ringa in vad som är viktigt eller vackert.
Det betyder inte att alla per automatik faktiskt skriver någonting bra. De flesta gör det inte. De flesta saknar struktur.
Att skriva utan struktur är inte bara slött utan också självgott. Som om ens ord vore så värdefulla i sig själva att de inte behövde stöpas i någon form! Som om ens egna tankar och känslor var heliga, och att det således närmast skulle vara ett brott att förädla dem! Det är som att tvinga någon att andäktigt lyssna på ett aldrig sinande svammel.
Endast självutnämnda genier sysslar med sådant, och är det någonting livet har lärt mig så är det att man ska passa sig för självutnämnda genier! Både i sig själv och i andra!
Jag skriver en roman. En roman innehåller mycket – text, karaktärer, konflikter och vändningar – och kräver därför mycket struktur.
Vissa börjar med strukturen när de skriver. Hittar på historien och skriver ner den i punktform eller gör en kapitelindelning som de sedan fyller i. Jag önskar att jag kunde göra det. Men ack och nej – en annan ska givetvis känna sig fram. Låta texten flyta och flöda tills det finns någon svårdefinierad ton i den, och åren går, det blir oöverskådligt. Till ögonblicket man inser att det är dags att kavla upp ärmarna och göra litteratur av det hela.
Vad en struktur egentligen är, är början, mitt och slut. Självklart kan det vara en början som är som en början brukar vara, en mitt som följer en klassisk dramaturgisk kurva och ett slut som är ett slut, lyckligt eller olyckligt. Men lika gärna en början som är ett slut och ett slut som är en mitt. Det kan vara ett konstant flöde där ingen del går att skilja från den andra, det kan vara en lång upprepning, det kan vara tio början som bara börjar, någonting som mest kan liknas vid ett oavbrutet slut eller ett »Det var en gång …« som efter lagom myckna äventyr landar i ett »… så levde de lyckliga i alla sina dagar«. Det viktiga är inte hur utan att.
När jag började skriva visste jag att romanen skulle vara en jag-berättelse, eftersom jag är svag för sådana, och eftersom det också var tekniskt nödvändigt för just den här historien. Själva början var jag mycket osäker på, däremot hade jag upplägget klart, och beslutade mig därför tidigt för slutet. Huvudpersonen berättar om sitt äventyrsfyllda banditliv i slutet på 1800-talet, och som motivation för att överhuvudtaget berätta detta borde huvudpersonen vara ensam. Varför annars sitta där och skriva ner saker och ting, i smugglarnästet uppe i bergen, strax utanför Tucson i Arizona?
Varför var då huvudpersonen ensam? Alla andra hade dött, såklart. Visserligen är väl ett sådant slut synnerligen icke-amerikanskt och mer likt den svåra, europeiska konsten, men jag tänkte att jag är ju trots allt europé, hur amerikansk min miljö än skulle vara. Att sedan veta det, genom hela skrivandet, att allt skulle sluta i katastrof, gjorde det betydligt enklare att verkligen producera text. Mitt stora strukturarbete har alltså inte gällt vart historien ska ta vägen, utan snarare hur den ska börja. Herremingud, som jag har kämpat med det! Hur mycket bakgrund behövs? Vad är verkligen viktigt för en bandit? Om någon ska berätta sitt livs historia, när börjar egentligen ett människoliv? Vid födseln? Vid ens första minne? Första gången man faktiskt definierar sig själv? Eller ännu senare?
Huvudpersonen har en kompanjon, och då denna vänskap är nödvändig för deras stora framgång, bestämde jag mig till slut för att det var där jag skulle börja. Första gången de träffades. Kelly och Skye, mina banditer. Det blåste den dagen. Så var första scenen. I sista scenen är det bara död. Däremellan finns historien, och nu ska bara scen efter scen sorteras in på rätt plats. Som tågvagnar tänker jag mig, kopplas de samman och det är tidsödande och helt nödvändigt.
För att göra detta kan man använda sig av post it-lappar. Det innebär att man skriver upp scener eller textfragment på olika lappar, som man sedan flyttar runt tills de fått en ordning. Varje karaktär kan ha en färg, till exempel. På post it-lapparna kan man också ha fakta och information som man har hittat på eller researchat sig fram till. Sådant som liksom är nödvändigt för historien, men som inte faller sig naturligt. Med hjälp av lapparna kan man placera ut det med lagom stora avstånd, så att balansen blir bra mellan spänning och mindre spänning, mellan miljöbeskrivningar och snabba, dramatiska skeenden.
Man kan också skaffa sig ett stort papper, jag rekommenderar då en pappersrulle, som man kan rulla ihop när man inte använder den. Det brukar gå att hitta billiga varianter i form av ritrullar, till exempel på barnavdelningen på Ikea, eller julklappspapper från januari att använda baksidan av. På större papper kan man rita streck och göra tankekartor. Det går också att sätta sina post it-lappar på sin pappersrulle, och kombinera systemen. Poängen är denna: att med hjälpmedel rita ut berättelsens skelett, om texten är så lång att det inte går att få överblick annars. Hur hänger det samman? Fungerar övergångarna? Är det otydligt?
Eller, för min del klart vanligare, är det övertydligt? Jag har så lätt att glömma bort att läsaren inte är dum i huvudet utan oftast helt utan problem fyller i ett tomrum. Om man först befinner sig på en plats, och i nästa scen på en helt annan plats, så räknar de allra, allra flesta ut att det har skett en förflyttning – måste jag då verkligen beskriva denna förflyttning, eller vinner jag kanske mer på att öka tempot och ta bort den? (Svar: ja, ta bort, i nio fall av tio). Sakta och säkert hakar scenerna i varandra, som tågvagnar känns det. I skrivande stund har jag tagit mig igenom ungefär två tredjedelar. Jag arbetar parallellt från början och från slutet, mitten är mitt okända landskap, men också där kan jag bygga stigar nu, utkastade linjer över julklappspappret. Det är en närmast magisk känsla när det faller på plats. Ja, det är som magi, det blir ju litteratur! En berättelse värd att berätta och därigenom mer än bara den här leken jag har ägnat mig åt de senaste åren, den här världen jag har valsat runt i på egen hand, plötsligt något lite större, något att dela med sig av, inte längre bara utkastade bilder med förvirrade redogörelser. Det är en enhet, det har därigenom funnit sitt existensberättigande, ska bara knytas samman, sen är det klart.
Att knyta samman en text är det enklaste sättet att skapa struktur, i synnerhet vad gäller kortare texter. Om man skriver en dikt, en novell, en essä eller ja, låt oss säga att man till exempel skulle skriva en text till en tidning om att skriva struktur och vill ha någon struktur i den? Lätt gjort! Det är bara att kopiera början och klistra in den på slutet! Läsa igenom det hela en eller ett par gånger, så att det ger mening, putsa lite grann, ändra på någon formulering, flytta på ett gäng kommatecken, byta ut en punkt mot ett utropstecken och tillbaka igen, och avslutningsvis se till så att det verkligen hänger samman.
För alla kan skriva vackra meningar, och alla har en historia att berätta. Det betyder inte att alla faktiskt skriver någonting bra. De flesta gör det inte. De flesta saknar struktur. Det är synd.
Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon romandebuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och publicerade senast Augustprisnominerade Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.
- Mer:
- En roman blir till
