Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och har precis släppt sin andra diktsamling Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

»Bill & Ben väcker känslor«

Research ger trovärdighet – men framför allt ska den ­försätta författaren i ett tillstånd. Olivia Bergdahl förklarar varför hon ­marinerat sig i krutrök och kaktussaft.

»What was your name in the States? Was it Johnson or Thompson or Bates?« sjöng fyrtioniorna på väg till Kalifornien i mitten av 1800-talet. Fyrtionior kallades de guldletare som reste västerut under den första guldruschen 1849, och med »the States« menas de amerikanska staterna längs östkusten, till skillnad från det ingenmansland som sträckte sig mellan dem och Kalifornien, alltså den vilda västern, där ingen statsapparat ännu vunnit laga kraft. Detta lärde jag mig i Harry Kullmans bok På jakt efter vilda västern.

Debbie Reynolds version av låten kommer från filmen How the West Was Won från 1962. Det är den enda inspelning jag har funnit som inte bara återger melodin med entonig röst i kulturbevarande syfte. »Did you happen to draw on your mother-in-law, or sink the old lady with weights? My friend, what was your name in the States?«

 

Till viss del handlar research om faktahyfs. Ska det nu skrivas roman ska den innehålla sann och riktig information, för att inte förlora i trovärdighet eller reta upp någon expert. Då krävs djupdykningar i allehanda arkiv; genomläsning av stora mängder böcker, suspekta flashbacktrådar och doktorsavhandlingar; samt en och annan strapatsrik resa och ett och annat telefonsamtal till nån som kan allt om kalkongamens utbredning eller amerikanska inbördeskriget. Det är ju lättare att hitta på om man vet hur något har varit eller hur något »i verkligheten är«. Verkliga berättelser tenderar att vara antingen alldeles för dramatiska eller alldeles för händelsefattiga för att det ska bli god litteratur av dem, men de duger att inspireras av.

Framför allt handlar research om att försätta sig i ett tillstånd, att ta sig till den plats där man känner något. Känner vad? Ja, friheten att omskapa sig själv till exempel, som en annan fyrtionia med siktet mot Sacramento. Jag vill känna med hela känslospektrat, tills jag hittar en meningsfull eller intressant känsla i mig själv, så att jag sedan kan ta reda på hur denna känsla kan appliceras på andra människor och amplifieras i andra situationer.

 

Annons

Det går att skriva om vad som helst, bara man anstränger sig tillräckligt, och ansträngningen – det är det som är research. Som exempel: min förra roman handlade om en våldsam kärleksrelation. Jag har aldrig levt i en våldsam kärleksrelation. Jag vet ingenting om våldtäkter eller knytnävsslag. Jag var tvungen att läsa på, försöka förstå, lära mig de mönster alla våldsamma kärleksrelationer följer, fördjupa mig i vittnesmål och läsa Kvinnofridslinjens lista på varningstecken hos mannen man älskar. Sedan var jag tvungen att hitta till platsen där jag kände något som jag kände igen. Nej, inga örfilar, men jag har upplevt den maktförskjutning som kan uppstå i relationer när det inte längre är jämvikt. Jag har upplevt att folk har tafsat på mig och således tagit sig friheter med min kropp mot min vilja, ett – om än mycket kort – svindlande, skrämmande ögonblick av förlorad kontroll. När jag gick i skolan var jag periodvis mobbad och jag har därför upplevt hur personer som jag har varit utlämnad till har varit fruktansvärt elaka. Inget av detta är samma sak som att leva i en våldsam kärleksrelation, men tillsammans bygger det upp en helhet som gör det möjligt för mig att skriva om det, så länge jag kombinerar dessa känslor med de hårda fakta som går att läsa sig till.

Nu arbetar jag med en vilda västernroman. Det är en helt annan sorts historia, men exakt samma regler. Att försätta sig, att finna fakta. Jag visste när jag började att extremt mycket research låg framför mig, då jag visste så lite om vilda västern. Det var också en av anledningarna till att jag ville skriva just det. Lära mig något nytt.

Inledningsvis hittade jag lämpligt nog ett femtiotal Bill och Ben på Myrorna för 2,50 kronor styck (det var halva priset den dagen, egentligen kostade de 5!). Jag läste allihop. Inte för att Bill och Ben gör mig till en bättre författare eller för att Bill och Ben är fantastisk litteratur (näe, inte riktigt), utan för att 50 stycken Bill & Ben onekligen försätter en i ett tillstånd, med ett alldeles särskilt språk. Sadelluffare från Texas. Jag kollade igenom Familjen Macahan. Deadwood. Hell on wheels. I alla fall en tredjedel av serien Krutrök. Oräkneliga westernfilmer. Jag började nysta upp de verkliga personerna, från Butch Cassidy och Sundance Kid och Jesse James till Belle Starr, Pearl Hart, Black Bart the Poet och Rufus Buck. Jag läste varenda flik på Legendsofamerica.com. Jag läste Cormac McCarthy, Larry McMurtry och Patrick deWitt. Jag läste Karl May och Zane Grey och Jack London. Jag läste Utvandrarna, jag läste Faulkner, jag läste August Palms reseskildringar från år 1900. Jag lyssnade på What was your name in the States.

 

Nu söker jag bland mina känslor och minnen för att finna det som är relevant, användbart, som kan göra historien värd att berätta. Vad vill jag med allt det här? Tala om döden, våldet, hjältemyten, kändisskapet.

Jag har aldrig blivit lämnad eller övergiven i vildmarken eller i en främmande stad, men jag har blivit dumpad. Den enda död jag har upplevt på nära håll i vuxen ålder är mina farföräldrars, och de dog efter ett långt liv, men trots det var dödens faktum uppenbart: en människa finns, för att i nästa sekund vara för alltid borta. Den obönhörliga förlusten gäller lika mycket i en sjukhussäng i Södertälje som på en dammig gata i Arizona. Jag har aldrig skadat någon fysiskt, men jag har varit elak och jag har varit feg. Jag har upplevt ett maktens rus, jag har äcklats och tjusats av det. Jag har behövt förhålla mig till en bild av mig själv, uppmålad. Allt detta vill jag tala om, för allt detta känner jag. Allt detta kan således kanske smälta samman till en berättelse, till karaktärer och situationer och liv i en fiktiv värld. Allt detta är mitt researcharbete.

Att jag har rest till USA är egentligen sekundärt. Det var fruktansvärt roligt. Att resa med syfte är ett förhöjt resande, allt får och ger mening hela tiden, och vissa detaljer i en miljö är onekligen svåra att läsa sig till. Spelar just de detaljerna någon roll? Vem vet. Research handlar inte om att veta allt om något, utan om att veta tillräckligt mycket, så att läsaren inte avfärdar historien för att man slarvat med alltför många detaljer. Så att man ska känna sina karaktärer och den miljö man har placerat dem i. Vad spelar det sen för roll att släkten Stranne visserligen finns, men att någon Karl aldrig blivit surrad till rors på julafton sjuttiotvå? Eller att 221B Baker Street visst existerar i dag, men däremot inte gjorde det när historien om Sherlock Holmes en gång skrevs? Eller – vad gäller undertecknad – att jag, när jag skrivit repliker på västgötska, har skrivit han istället för honom, fast det korrekt dialektala nog skulle varit något i stil med hönöm? Det som är sant i litteraturens värld är det som är trovärdigt. Man skapar trovärdighet genom kunskap och genom det nät av erfarenheter livet är, det som endast blir värt något om man tar sig tid att förvalta det.

 

Så – hur berättar man en historia? Man försätter sig i rätt tillstånd. Hur försätter man sig i rätt tillstånd? Själv slår jag på musiken igen och sjunger med som en annan fyrtionia: »What was your name in the States? Though you’ve suffered the cruelest of fates, we’re out here in the West, everybody is a guest! So line up and fill up your plates, my friends, whoever you were in the States!«

Annons