Hur ska en göra, när en känner behovet att skriva och det liksom bubblar i en att få uttrycka sig, samtidigt som inget känns riktigt värt att sätta på pränt? När rastlöshet och apati liksom går hand i hand och en inte känner en kan slå litterär mynt av sina kontinuerliga livskriser och grubblerier? Kanske för att en levt så många år så en tycker att hade en nåt att säga så hade en väl gjort det för länge sen? Är det nånsin för sent att börja eller för tidigt att sluta?

Björn

För det första gör du ett allvarligt fel — du släpper in oss för tidigt! Vilka oss? Vi! De utifrån kommande, blicken som bedömer, värderar. När det bubblar i dig att få uttrycka dig har du endast ett ansvar att just uttrycka dig. Är det värt att sätta på pränt? Svaret är att ingenting är värt att sätta på pränt! Och samtidigt så är allt värt att sätta på pränt! Eller, hur ska man ens mäta värdet? I framgång? Är det möjligt att lita till något så lynnigt som framgång? Nej! Det är omöjligt! Framgång handlar om hundra andra parametrar varav den viktigaste kanske är slump? Eller charm? Har charm någonting med litteratur att göra? Nej, tvärtom! Litteraturen är ju de charmlösas paradis eftersom man där faktiskt har möjlighet att tänka igenom allt man framför långt innan man behöver visa upp det för en annan människa. Skrivandet, det verkliga skrivandet, handlar aldrig om huruvida det är bra eller dåligt, eftersom det i första hand alltid är ett ensamt rop. Som skrivande är det endast en själv man står tills svars inför, och det är en oerhörd frihet och ett jävla aber. 

Så — vad gäller dina livskriser och grubblerier, jag skulle säga att i och med att du skriver ner dem så är det alltid värt att de är nedskrivna, för annars skulle du inte göra det. Men! Om det nu är så att du också vill slå litterärt mynt utav dem, så hamnar du genast i annan situation.

För det första så måste man vara ärlig. Det är så många som vill vara Författare, och jag kan inte låta bli att tänka att det finns några återkommande anledningar till att alla dessa människor inte är författare. Här följer en lista:

  1. De prioriterar annat.
  2. De är lata.
  3. De är rädda.

Jag tror att den första anledningen är den vanligaste. Att vara missnöjd med att man inte är Författare tror jag avhjälps mycket om man funderar på vad man har gjort istället. Haft roligt? Arbetat? Skaffat familj och vackra vänskapsrelationer? Skaffat pengar? Sett världen? Det kostar att vara författare, eftersom det tar fruktansvärt mycket tid i anspråk. Livet är till för att levas i första hand, och jag skulle säga att ha roligt, att arbeta, att skaffa familj och vackra vänskapsrelationer, att skaffa pengar och att se världen många gånger är betydligt mer meningsfullt än att skriva litteratur. Det är värt att påminna sig om det, när ångesten slår till. Om bristen på författarskap går att härleda till lathet tycker jag, som en sann lutheran, att då är det bara att rycka upp sig. Är så fallet? Ryck upp dig! Det gäller på ett sätt även om man inte riktigt vågar. Jag tänker att det är så lätt att tänka att folk faktiskt bryr sig om det man gör, men det är oftast en synnerligen liten skara som faktiskt gör det. Klättra upp i hopptornet och hoppa! Det värsta som kan hända är att du gör ett misslyckat svanhopp, och är det inte lite väl förmätet att tänka att hela världen skulle bry sig om just dina hoppövningar? Nej, går det åt helvete så innebär ju bara det att ingen lägger märke till att du har blivit utgiven och då är det bara att köra ett varv till, försöka igen och igen och igen tills man förhoppningsvis, någon gång, känner inre tillfredställelse.

För ångesten och tvivlet och sig själv släpar man ju alltid runt på, hur framgångsrik man än blir. Det finns ingen totallösning för någonting, och jag är övertygad att om man så får nobelpriset vaknar man ändå kallsvettig mitt i natten då och då och undrar vad fan man har gjort med sitt liv.

Så, slutligen, om du känner att du verkligen vill bli författare, kosta vad det kosta vill, så har jag följande råd: Vad fattas i världen? Börja där. Vad saknar du? Vilken berättelse? Vilken scen? Vilka karaktärer, vilka tankar? För om det fattas dig, är jag övertygad om att det också fattas någon annan. Och sluta inte att skriva. Så länge du känner bubblandet i dig, låt det överskölja dig, var i det, gläd dig åt att du har ett så vackert sätt att förklara världen för dig själv på. Däri ligger det största, att man gör ordet till sitt eget, och att man tar sig själv på så pass stort allvar att man tillåter sig att skriva sin egen berättelse, om det så bara är i nedkastade dagboksanteckningar på mobilen.

Är det nånsin för sent att börja? Självklart inte. Är det nånsin för tidigt att sluta? Ja, om du ställer dig frågan. Annars skulle du bara gå vidare i livet utan att tänka mer på den saken.

Kör hårt och lycka till!

 

Fler frågor? Bara ställ dem i kommentarsfälten!

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 25 augusti 2019 och är skriven av .

Annons