… nej, jag ljög, jag har läst 46 sidor i Legionärerna, alltså P-O Enquists bok om baltutlämningen 1946, i ett nytt projekt som spontant inleddes nyss här, alltså att läsa böcker som använder sig av historien. P-O Enquist, tänkte jag, och det P-O Enquistska berättandet, och sen tänkte jag att det är intressant att skriva om något som skulle kallas för samtidshistoria i skrivande stund, men som så här, femtio år senare, har gått över i historia och var gränsen där går. Jag återkommer till detta när jag läst lite mer.
I övrigt går allt i siffran 30, vilket innebär att gårdagskvällen var något för festlig för att denna mycket varma dag ska ha möjlighet att kallas produktiv. Jag var på väg till kontoret, men kom bara till spårvagnshållplatsen, jag köpte en kaffe och öppnade datorn, jag putsade på en rad eller två. Jag putsar alltjämt. På spårvagnshållplatsen försökte en trasigt berusad man sitta rakt, och misslyckades. Vid bordet intill något som syntes vara en första dejt. En förvirrad, mycket gammal kvinna fann inte sitt kaffe, matade duvorna med bröd på uteserveringen. Alla rör sig långsamt och ovant i värmen, i min del av stan finns fortfarande många bankomater, tänkte jag, det tar en timma att cykla till havet härifrån.
När skymningen kommer stor och rosafärgad sätter jag mig på en mur med utsikt över stan.
Jag prövar att placera bitar av en översättning jag gjorde av My way i munnen på Hildegard och Ingegerd. En hjärtats slav i våldsam skritt så på min grav skriv svart på vitt: ett enda liv, men det var mitt.
- Mer:
- En roman blir till
