Det gäller att känna sina svagheter! Och jag älskar ju detta, att liksom skruva runt meningen till oigenkännligheten bara för skojs skull — en lustig metafor? Vad som helst kan tillåtas hända mellan två tankestreck! Eller hur! Och hur många utropstecken som helst! — för att sedan liksom fortsätta tåga på. Det finns väl ett element av sport i det, jag menar, hur långa meningar pallar jag själv med? Hur lång kan jag sträcka denna ton, och när måste kompet komma in? Punkten, rytmen, avslutet!
Jaja. Igår insåg jag i ett infall av klarhet att jag har skrivit alldeles för långa meningar. Det blir så mycket mer spännande i hetsen som uppstår när det är kortkort, och jag vill ju att det ska vara spännande. Så nu sätter jag punkt. Efter punkt efter punkt efter punkt. Det är skönt, för jag behöver ju ändå gå igenom hela texten, och nu har jag en bestämd uppgift.
(hoppas innerligt bara att jag inte drabbas av ett helt annat infall i övermorgon och känner stark och tydlig längtan efter typ bibelfraser)
- Mer:
- En roman blir till