Stina Wolter: »Jag kom roman­personen så nära att det blev personligt.«

Vilken bok önskar du att du hade skrivit, Stina Wollter?

– Elsa Morantes Historien. 

Varför just den?

Annons

– För att den hoppade upp först i mitt huvud. Eftersom det finns hundratals böcker jag älskar, men var tvungen att välja någon, litade jag på min hjärna och tog den.

Vad är det i den du skulle ha velat lyckas med?

– Den rent fysiska nära anknytningen till huvudpersonerna, samtidigt som en omvärld i stort beskrivs – skeenden som påverkar ända in i huvudpersonernas »lilla« liv. Hur något hundratals mil därifrån resulterar i vad de äter och hur de rör sig. Det är som om jag som läsare får vara med och både zooma ut och se hur andra världskriget karvar sig in i länder världen över och i nästa stund sugs jag in nära, nära, ända in i hur ett bröd doftar, människors blickar då de möts i gaturummet, hur en hundnos känns i handflatan.

Vad var den största upplevelsen när du läste den? 

– Att jag kom romanpersonen ­Useppe så nära att det blev personligt; jag gick omkring hemma och sparkade på möbler, grät, ropade, skrattade, led. Han är ett barn; så öppen, tillitsfull, oskyldig och liksom… ren. Som en fysisk form av det vi kallar barna­sinnet som vi försöker upprätta kontakt med. Men jag kommer inte bara honom nära, jag märker under läsningen att jag blir Useppe, jag blir hans mor, jag blir hans hund och flera andra av karaktärerna; jag rör mig mellan dem och blir använd och aktiverad. Det är bortom läsning, det är liv. Min kropp minns boken lika mycket som min hjärna.

Har den här boken inspirerat ditt eget skapande?

– Jag tror att den representerar något som redan finns i mitt skapande som den förstärkte och inspirerade ytterligare till; detta att i de riktigt privata berättelserna finns det alltid något som är gemensamt, något som speglar samtiden men också de eviga frågorna.

Historien kom 1974 och utspelar sig i Rom under andra världskriget. I centrum står småskolelärarinnan Ida Ramundo och hennes son Useppe – en speciell pojke som känner samhörighet med alla levande och döda, djur såväl som människor. Boken var omstridd av kritikerna men redan första halvåret sålde den i 800 000 exemplar.

Stina Wollter är konstnär och kallar sig själv »sorteringsarbetare« eftersom hon ser bildskap­andet som ett sätt att sortera och förstå omvärlden. Hon är programledare i radions P4 och har skapat debatt kring bland annat normativa kroppar genom bilder på sig själv i sociala medier. Stina Wollter tävlade i årets upplaga av Let’s dance i TV4. Nu arbetar hon med en bok med sina betraktelser och bilder som kommer att ges ut 2018.

Gratis skrivtips och inspiration

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få gratis skrivtips och inspiration direkt i din mejlkorg!