Det kliar under näsan.
Kommer de snart och hjälper mig tro? Den här kroppen. Det här rummet. Jag ligger på sidan. Ser mina smycken i silver på sängbordet och så porslinskatten. Den vinkar med ena tassen. Jag vinkar tillbaka, men inget rör sig. Min hand är tryckt mot mina tunga bröst, svettigt. Knäna trycks ihop – har de glömt att lägga en kudde mellan knäna? De vet ju att det kan bli trycksår av sådant.
Så hör jag rösterna utanför; de blir kvar där en stund. Röker antagligen och luktar förstås apa efteråt, när de kommer in till mig. Så står de i mitt sovrum, undrar om jag sovit gott. Jag svarar ja, för vad ska jag svara, och att det kliar så under näsan. Den ena lutar sig över mig, gnuggar med en frottéhandduk. Jag tänker på askfat.
De tar bort kudden som har legat mellan mina knän sedan tidigt i morse. Just det, de var ju här, inte samma, men ett par andra. Gav mig att dricka och jag satte i halsen. Sedan vände de på mig, framstupa sidoläge, hade de skämtat. Och en kudde mellan knäna. Ändå trycker det så.
- Mer:
- Vinnare
