Med en välskriven skildring av en pojkes kamp för sin bror vann Ola Gustafson förra numrets novelltävling på temat Offer.

Av: Ola Gustafson

Flisorna av björk samlades mellan hans fötter. De studsade till innan de blev liggande stilla på mosstäcket som här och var genomborrades av enstaka grässtrån. Som abborrar när han var och fiskade. En sparvhök vaktade i himlen. Den försvann bakom en furutopp, dök upp efter den, för att sedan försvinna igen bakom nästa. Som en sån där radarblipp han hade sett i krigsfilmer på tv. Solljuset brände oförtrutet ner mellan träden och lyfte dofter ur den sensommartorra marken.
Han lade ner kniven, räven var snart färdig. Han hade ägnat månader åt att tälja en likadan räv som morfar en gång gjort till mor. När hon var liten. Den brann upp med huset och mor pratade om den ibland. Nu skulle hon få en ny, och hon skulle bli glad igen. Hon skulle inte gråta mer vid frukosten. När hon trodde ingen såg, efter att far gått ut i skogen. Och hon skulle möta Erik och Anders med ett leende när de kom från skolan.
På vägen hem rundande han Olssons gård, så mor skulle tro att han kom från skolan. Han skolkade allt oftare. Frökens ord blev ändå liksom suddiga och han tänkte på annat, indianer och sånt. Indianerna bara levde. Deras mammor grät inte.
Olssons gård såg värre och värre ut, sedan sönerna flyttat och mamman dött så samlades allt mer skrot på gården.
Ett skrik. Ett panikslaget, skrämt skrik. Det lät som Anders, Eriks lillebror. Erik stannade.
Han hörde Stefans röst. Stefan var ett par år äldre, hans pappa körde lastbil och var aldrig hemma och hans mor söp mest. När hon inte spådde grannfruar. Stefan, deras enda son, var aldrig i skolan och stal från allt och alla i trakten. Han var jämt arg.
– Nå? Tror du det gör ont? Tror du det?
Han rundade hörnet och såg in i ladan, vid en av bjälkarna till slinnet hade Stefan bundit fast Anders och dragit ned hans byxor. Anders tårar rann och han flämtade, de ljusa lockarna klibbade i hans svettiga panna. Framför honom stod Stefan och flinade med ett knippe brännässlor i handen.
– Ge fan i det där!, skrek Erik. Vad har min brorsa gjort dig?
– Oj då, nu kom storebror. Nu är det kört.
Stefan hånlog mot Erik.
– Släpp honom!
– Han skulle tjalla om att jag lånade lite av Olssons öl, den lilla skvallerkärringen.
Stefan tittade på Anders.
– Och så kan vi ju inte ha det, eller hur?
Stefan var större än Erik och van vid att slåss. Erik var chanslös. Stefan viftade med nässlorna framför Anders nakna skrev.
– Släpp honom, sa jag!
Eriks röst blev gäll. Stefan skrattade.
– Nej, men vad har du i näven? Har du kretat en liten iller? Vad duktig du är, då!
– Det är en räv. Men det har du inte med att göra.
Han skulle gömt räven. Han skulle tagit en bräda i handen i stället. Drämt den i huvudet på Stefan. Slagit ihjäl honom, ingen skulle sakna honom. Han skulle gått till skolan, då hade han och Anders haft sällskap hem och det här hade aldrig hänt. Mor skulle inte bli gladare om hon fick badda Anders snopp med salubrin. Och hon skulle undra var Erik höll hus när det hände.
– Men den var ju fin, illern! Eller, en del kan nog tycka det i alla fall. Jag kan nog byta den mot något vettigt. Kärringar gillar sånt. Ge hit illern så slipper brorsan få pitten nällad.
Räven skulle mor ha. Hon måste få den. Men alternativet var att han fick stå och se på när Stefan brände hans bror i skrevet. Och sedan förklara för mor vad som hänt. Tiden stod still och rusade samtidigt.
– Släpp honom, sa jag!
– Ge hit illern då!
Stefan skrattade.
– Släpp brorsan och gå därifrån så får du den.
Stefan lossade repen och gick mot Erik. Hans ögon var springor och han log fortfarande.
– Din lille skit.
Han ryckte till sig räven, spottade Erik i ansiktet och gick ut från ladan. Vid bjälken satt Anders med byxorna vid knäna och snyftade. På hans röda kinder rann floder av tårar. Erik hjälpte honom upp.
När de kom hem satt mor vid köksbordet och såg ut genom fönstret. Hennes hand gjorde en svepande rörelse över ansiktet innan hon vände sig.
– Middagen är snart färdig, pojkar.
Erik gick ut och letade efter ett vedträ. Ett bra, utan torksprickor. I björk.

 

Juryns motivering

En fin och välskriven skildring av en pojkes kamp för sin bror. Med ett nyanserat språk och små medel målar författaren upp en mörk berättelse som ändå lämnar läsaren med ett underliggande hopp om att förändring är möjlig.