Gestaltning är ett begrepp som ständigt återkommer när skönlitteratur diskuteras. Men vad betyder det egentligen och vad utmärker bra gestaltning? Vi frågade Nina Eidem, förläggare på Natur&Kultur.

– Vad som är bra gestaltning är en svår fråga. Några ord som kommer för mig är levande, förvandling, transport, inifrån, tättslutande. Bra gestaltning betyder att texten lever. Det är själva kärnan i läsandets mirakel. Jag brukar tänka på det som att ”sjunka igenom” eller ”komma bakom” en text. Man läser tecken som bildar ord, men man befinner sig inte där på sidan, utan i en fiktionsvärld där allting är sant: människorna, det de säger, hur de agerar, stämningen. Allt hänger ihop. Det låter och doftar, jag ser hur personer rör sig och talar. Jag befinner mig i texten, men också under eller bakom den, där fiktionens liv pågår. Dålig gestaltning gör texten stum, död, motsatsen till levande. Där ställer sig skriftens tecken i vägen. Där sker ingen förvandling, ingen transport. Fiktionen sluter inte tätt, vetskapen om att man läser tar sig in i gliporna. Magin uteblir. Man ser sig själv utifrån, uttråkad.

Kan du ge ett exempel på riktigt bra gestaltning?

– Det finns många! Jag tycker att Knausgård är en mästare på gestaltning. Det hänger ihop med att han har en så ren och fin ton, en särpräglad stil som också blir textens röst. Att man kommer nära Karl Ove, att han gestaltas inifrån, är förutsättningen för att man ska vilja läsa 3 500 sidor. Som läsare får man vara med och se hur han arbetar fram denna stil under åren på skrivarkursen i Bergen. Jag tror det är i bok fem av Min kamp. Förmågan att gestalta är inget han får gratis, utan ett oändligt slit med att skriva, riva upp, misströsta och börja om från början.

Faller många manus på bristande gestaltning?

– Ja, men ibland går det att arbeta om. Berättelsen kan ligga dold, som en fåra eller en ådra som man kan hitta fram till och göra levande genom att arbeta med skrivsättet; med bilder, rytm, ton.

Kan det bli för mycket gestaltning?

– Nej, jag vet inte vad det skulle betyda. Man har nog i alla manus något som heter ”historia” eller ”båge” eller ”dramaturgi” men det samspelar alltid med gestaltningen. Jag tror inte att det finns någon poäng i att ställa gestaltning mot berättande, det ena rymmer det andra i en bra text. Det finns texter som utmanar läsaren genom att experimentera med gestaltning. Som rör sig mot det konceptuella genom att författaren sätter upp ramar för sig själv, exempelvis: romanen utspelar sig under en enda timme men pågår i 400 sidor. Men jag brukar tänka så här: om man gestaltar tillräckligt väl, kan man komma undan med nästan vad som helst.

BOKTIPS! Funderar du på att ge ut en bok själv? I Ge ut din bok får du vägledningen som fungerar – oavsett hur många kronor och timmar du kan satsa på din bok. Författare är Johanna Wiman, till vardags redaktör på Skriva. Beställ här