Efter varje avslutad bok skriver han ner ett mål för nästa. När orden och berättelsen inte vill komma skriver han ändå. Det är enda sättet att komma vidare, resonerar Torbjörn Flygt, nu aktuell med Outsider, uppföljaren till Underdog.

Han minns fortfarande tydligt hur han på hösten 1996 rullade nerför Eklandagatan i Göteborg på en genomrostig cykel. Färden gick förbi taxibilarna utanför Park, vidare nerför Avenyn och in på Vasagatan, till Valand, där författarutbildningen Litterär gestaltning inrymdes i en anspråkslös sal på bottenplan.
Vid den tidpunkten har han givit ut en roman och fått den andra antagen. Utbildningen har han sökt till på inrådan av en författarkollega och för att han upplevde att han kört fast och behövde utvecklas. Litterär gestaltning, den två år långa författarutbildningen som ges av Göteborgs universitet, gick då för första gången. I dag är den inne på sitt 15:e år och bland de tidigare deltagarna märks bland andra Mirja Unge, Jerker Virdborg och Zac O´Yeah.
– När jag kommit in ringde jag min förläggare och frågade vad han tyckte. Han svarade direkt att varför ska du gå där? Du kan ju redan skriva. Från alla håll var vi ifrågasatta och hånade redan innan vi hade startat. Det hette att vi i två års tid skulle ägna oss åt att föröda litteraturen – som om vi trodde att författande gick att lära i skolbänken, säger Torbjörn Flygt.
Själv var han skeptisk. Han kunde såklart inte veta att han under en av de sista textgenomgångarna skulle presentera de första kapitlen på det som skulle bli Underdog, romanen som 2001 belönades med Augustpriset.
– Jag hade aldrig hittat min litterära röst så snabbt utan att gå den utbildningen. Jag hade ju redan skrivit två böcker men det var nu det verkligen hände någonting. Underdog är egentligen en ganska trivial uppväxtskildring, det är sättet den är berättad på som gör boken till vad den är.
Vi kommer tillbaka till det här med skrivarutbildningar senare. Först några ord om den bok Torbjörn Flygt nu är aktuell med.

Nytt mål för varje bok
I Outsider får vi återigen möta karaktärerna från Underdog; Johan Kraft, hans syster Monica och deras mamma Bodil. Johan har blivit äldre och läser till jurist i Lund. Torbjörn Flygt beskriver boken som betydligt mer inriktad på relationer och på ytan mindre politisk.
– Efter att jag avslutat en bok skriver jag alltid ner ett mål för nästa, en utmaning som jag vill försöka knäcka koden till. Det kan till exempel vara att skriva mer spänningsdrivet, som i romanen Verkan, eller att gestalta naturen på ett mer betydelsebärande sätt. Sådana utmaningar är nödvändiga för att jag ska stå på tå inför mig själv och för att det ska vara intressant att fortsätta skriva. Man måste våga misslyckas och försöka igen.
I Outsider var dock utmaningen att det redan fanns ett språkligt och innehållsmässigt sammanhang att fortsätta i.
– I det här fallet kunde jag ju redan tekniken. Då blev utmaningen att prova mig fram till vilken ton berättelsen bar i, skulle jag gå vidare i samma språkläge eller skapa någonting helt nytt? Till slut blev det en mognare Underdog-ton.

Stor försäljningsframgång
2001 ringer en filmproducent till Flygt, som är på landet. Producenten har fått tag på ett korrektur av Underdog några månader innan boken kommer ut och nu vill han köpa filmrättigheterna.
– Det kommer en fortsättning om tio år, säger Flygt.
– Vad ska den heta? undrar producenten.
– Outsider.
Du visste redan då?
– Titeln kom jag på i stunden. Någonting var jag ju tvungen att svara honom. Men visst, jag hade tankar på en fortsättning, men att det skulle bli just den här boken hade jag ingen aning om.
Varför tog det tio år?
– Jag gillar när man som läsare får följa karaktärerna under en lång tid och återkomma till dem i flera böcker. Givetvis märks även den utveckling som såväl Malmö som stad och jag själv som författare och person har gått igenom under de här åren. Under de tio åren skrev jag ju andra böcker, men ingen som kändes lika självklar att gå vidare med.
Underdog sålde i omkring 400 000 exemplar. Torbjörn Flygt får fortfarande brev från nya läsare som har hittat till boken.
Hur mycket prestationsångest föder det att skriva en uppföljare till en så älskad bok?
– Inte så mycket faktiskt. 99,7 procent av medlemmarna i Sveriges Författarförbund kommer aldrig att vara med om att det går så bra för någon av deras böcker. Så varför inte tänka att en gång är good enough? Tanken på mottagandet tog inte bort glädjen i att skriva boken. Och jag är en sådan som aldrig läser recensioner.

Skrev Outsider på en månad
Våren 2011 reser Torbjörn Flygt till Paris för att skriva den utlovade romanen. Med sig har han en dator och en pärm med utkast, kapitelindelningar och andra anteckningar. Under en månad sitter han i ett litet rum i Marias-kvarteren och skriver koncentrerat. Två dagar innan familjen kommer till Paris känner han sig klar.
– Men det betyder givetvis inte att jag skrev boken på en månad. Så mycket var gjort innan jag åkte till Paris, den schematiska indelningen var klar, jag visste vad som skulle hända under de olika åren och researchen hade jag hållit på med till och från i flera år.
Men ändå; att få möjlighet att under en period helt koncentrera sig på skrivandet är viktigt, säger Torbjörn Flygt.
– Det händer någonting mellan mig och texten när vi umgås så intensivt.
I det vardagliga livet i Malmö är det inte möjligt att arbeta på det sättet. Torbjörn Flygt är gift och har två barn, tio respektive åtta år gamla. Vardagsmorgnar skjutsar han till skolan, därefter skriver han tills det är dags att hämta på eftermiddagen. Vid sidan av sina romaner skriver han artiklar och recensioner åt tidningar.
– Ibland kan det vara bråttom med någon text och då har jag lyxen att ha en dag som är helt avsatt åt jobb. Det är en deal jag har med min fru, att den dagen spelar det ingen roll när jag kommer hem. Min fru är journalist och är alltid den första som läser allt jag skriver.

Skrivarkursen som mötesplats
Torbjörn Flygt debuterade 1995 med Längsta ögonblicket. Då arbetade han som redaktör på ett läromedelsförlag och skrev på kvällar och helger.
– Jag är egentligen inte en person som har lätt för att strukturera mig, men jag har tvingats till det. Men att skriva all ledig tid gjorde att jag fick noll socialt liv. Jag kände mig dessutom ensam i skrivandet, bland mina kompisar fanns det ingen som skrev, knappt någon som läste.
I början bestämde han sig för att skriva två sidor varje dag. När orden inte kom skrev han ändå.
– Även trams, kladd och rent svammel kunde hjälpa för att trigga igång mig själv. Det viktiga är att man skriver. Någonstans dyker det då upp en tanke som går att använda. Det är som att man ibland måste igenom det dåliga för att komma till någonting bra. Även numera, när jag skriver på heltid, gör jag så ibland.
I dag är Torbjörn Flygt ibland själv föreläsare på olika skrivarutbildningar. Den skepsis han kände inför sådana är borta sedan länge.
– Författare har alltid fört samtal om litteratur, jag ser skrivarkurserna som naturliga mötesplatser, efterföljare till caféer och krogbord, där diskussionen fördes förut. Kurserna har fört med sig att man inte måste flytta till Stockholm för att bli en del av det litterära samtalet, debutanterna kommer från hela landet.
Det viktigaste är att få ett aktivt förhållningssätt till sitt eget språk, menar Flygt. Det har man glädje av hela livet, både när man skriver själv och som läsare av andras verk.
– Och alla som går en kurs strävar inte efter att bli författare. Att skriva sin livsberättelse bara för sig själv är minst lika värdefullt som att skriva böcker som många läser.

Smärtsamt farväl
Underdog skrev Torbjörn Flygt på landsbygden utanför New York. När han skrivit sista meningen var det mitt i natten och han gick ut på stallbacken utanför huset. Där och då kom en stark känsla av saknad över honom.
– Det var så tydligt att vi avslutat vår relation. Jag vet att jag skrev i min dagbok att jag undrade om jag skulle känna lika starkt för karaktärerna en tid senare. Och när jag bläddrade i den färdiga boken gjorde jag faktiskt det, säger Torbjörn Flygt och fortsätter:
– Det var samma sorts smärtsamma farväl när jag satte punkt för Outsider. Jag skulle gärna vilja återvända till de här personerna igen. Men de måste bära på en berättelse, det måste finnas någonting nytt att säga.