För många författare var det där det började på allvar. Ett helt år med bara läsande och skrivande. Vi besökte Sveriges mest prestigefyllda författarskola.

Den nigerianske författaren Samuel Kolawole låter blicken vandra över klassrummet.

– Vem vill börja?

Han pekar på en elev som sitter längst ned mot väggen och ett femtontal ansikten vänder sig om. Hon reser sig upp, tar med sig sina papper och ställer sig framför de andra.

– Min karaktär är 13 år gammal. Hon är tyst och blyg och ganska liten för sin ålder. Hon har ingen särskilt bra relation till sina föräldrar och hänger med ett ungdomsgäng i skogen.

En efter en delar eleverna med sig av sina korta alster. Tjugo minuter har de fått på sig att skapa en karaktär och vi får stifta bekantskap med en tonåring med absolut gehör, en rik reserverad hemmafru, en flyktingpojke som önskar att han vore Spindelmannen och en gammal dam som drömmer om kvinnan som var hennes livs kärlek. Klassen applåderar och Samuel Kolawole utbrister ett »wow!«

Snötäcket ligger tjockt över det uppländska landskapet. Bussen stannar ute vid Biskops-Arnö vägskäl och sedan är det två kilometers promenad förbi fält, beteshagar och röda husklungor. Håller man ut tummen är chansen dock stor att bli upplockad, åtminstone om den som kör förbi är en skolelev. Det är en oskriven regel. En smal bilväg leder ut till ön över den isiga Mälarviken. Här finns ingen vägren att gå ut i vid mötande trafik, bara isvatten. Ibland svämmas vägen över och då är skolans elever verkligt isolerade. Men även med brovägen intakt känns civilisationen avlägsen. Uppe på krönet syns 1700-talsherrgården och kringliggande små röda gårdshus.

I den gulbleka Medeltidsgården pågår dagens lektion på författarutbildningens grundkurs. Fönstret vetter ut mot vattnet. Fastnålat på väggen sitter ett citat, hämtat ur en essäsamling av Hélène Cixous: »Jag skriver och du är inte död. Om jag skriver är den andra i säkerhet.« Skrivandet som sker härinne är, om inte på liv och död, så på djupaste allvar. Vilka av de sexton namnen som kommer att synas i bokhandlarnas hyllor kan bara framtiden utvisa. Biskops-Arnö är Sveriges kanske mest prestigefyllda författarskola och andelen publicerade elever är hög.

En av eleverna tvekar inför uppläsningen. Hon tycker att upplägget är svårt att applicera på poesi. Kursansvariga Ida Linde, som också är med i klassrummet, vänder sig mot mig:

– Det är alltid frivilligt att läsa upp det man skrivit. När vi har gästlärare lägger de upp lektionen som de vill, så i dag är det mer inriktat på prosa än vad det brukar vara. Vanligtvis ställer vi frågor som eleverna får svara på utifrån den litterära form de arbetar med. Det kan vara prosa men också poesi eller dramatik, säger hon.

Tillsammans med Athena Farrokhzad och Sara Gordan håller hon i undervisningen på den ettåriga grundkursen. På måndagar och tisdagar är det lektionstid, då klassen ofta jobbar utifrån ett särskilt tema. Kanske är det en föreläsning, eller gemensam läsning och diskussion kring litteratur.

– Vi tittar på andra författarskap men öppnar också upp för att man kan skriva på helt nya sätt. Det är alltså ingen hantverksutbildning där vi förmedlar att det går till såhär eller såhär. Tanken är att de efter ett år ska ha fått så många infallsvinklar som möjligt, som hade varit svåra att hitta på egen hand.

På onsdagar och fredagar har eleverna egen skrivtid. På torsdagarna hålls de omtalade textsamtalen, de som är utbildningens hjärta. Då läser man sin egen text inför de andra för att få respons. Men minst lika viktig är läsningen av de andras texter.

– Genom att läsa andra blir du en bättre läsare av den egna texten. Det är till exempel lätt att tro att man skriver om en farmor, men när alla i samtalet refererar till personen som om det vore en 30-åring, så har man gjort något som inte fungerar. Genom samtalen övar man upp en känslighet för språket och blir mer trygg med sina val.

Eleverna på grundkursen är oftast mellan 20 och 30 år. Många söker, men de som antas är enligt Ida Linde inte självklart de som skriver bäst, mest korrekt eller färdigt. Istället är det de som har problem med sitt skrivande – men intressanta problem som ger möjlighet till utveckling. De flesta av skolans elever bor på ön, även om det också går att pendla från Stockholm eller Uppsala.

– Tanken är att de ska ha tid det här året. Få mat serverad tre gånger om dagen, ha tillgång till ett bibliotek som är öppet 24 timmar om dygnet. En sådan möjlighet kommer nog ingen att få igen.

Biskops-Arnö har utbildat författare sedan tidiga 1980-talet. Monika Fagerholm, Kristina Sandberg, Gunnar Ardelius, Beate Grimsrud och Tone Schunnesson – listan på namnkunniga före detta elever kan göras lång. Daniel Sjölin, författare och tidigare programledare för Babel, tackade först nej när han kom in.

– Jag är inte uppvuxen med skrivande eller läsning, har det inte i mig. Första gången jag sökte tackade jag nej eftersom jag tänkte att det verkade så flummigt alltihop. Men sedan fick jag höra att det var en verkligt bra skola, och sökte på nytt. Det var en skänk från ovan att jag kunde få ta igen det jag inte fick under min uppväxt.

Han studerade på skolan 1998/99 i en ovanligt lyckad årskull, åtminstone om man ska mäta i antal publiceringar. Sara Stridsberg, Sofia Broomé, Malin Nord, Cecilia Hansson. Ett rätt jobbigt år för lärarna, tror Daniel Sjölin. För en nittonåring som knappt skrivit tidigare blev skolan en helt ny och fantastisk värld.

– Jag minns hur djupt in i litteraturen man kom, det var nästan sektliknande. Från att ha varit en perifer och udda del av mitt liv så kom jag till en värld där litteratur var det mest intressanta du kunde hålla på med. Jag blev nog lite personlighetsförändrad och konstig och jag kommer ihåg att jag inte kunde umgås med mina gamla vänner. Sedan dess har jag nog varit lite kufig.

En samling unga, kreativa människor som lever på en ö och alla utforskar sitt skrivande – och sig själva. Daniel Sjölin liknar det vid ett mikrokosmos av kulturoffentligheten där det är väldigt viktigt vem som är något och vem som inte är det. I dag kan han ifrågasätta varför de höjde vissa författare till skyarna, och rynkade på näsan åt andra. Han tror att eleverna på Biskops-Arnö ofta ligger lite före sin tid, och därför är med och definierar det litterära landskapet.

Och visst fick han utveckla sitt skrivande. Utan utbildningen är han ganska säker på att yrkesvalet hade blivit ett helt annat. Men det han framför allt lärde sig var att läsa böcker.

– Det var det stora självförtroendet jag fick på skrivarskolan – tilltron till mig själv som läsare. Det jag har att säga i min tolkning av en bok, det litar jag på. Och visst har jag blivit författare, men jag gör ju också massa andra saker på det litterära området. Intervjuar och pratar om andras böcker, och håller i kurser om skrivande.

Synen på författaren som ett ensamt geni som föder ur sig ett mästerverk på sin kammare ger han inte mycket för. Inte bara för att den har patriarkala strukturer, men för att den inbegriper ett possessivt förhållande till den egna texten – inga andra ska släppas in.

– Väldigt mycket av vårt skapande i dag handlar om processer och samarbeten. Skrivandet är visserligen personligt men det betyder inte att du inte kan ta emot läsningar. Litteratur är kommunikation och står i ständig dialog med andra. Det handlar om lateralt tänkande, att tänka sig in i hur andra människor tar emot en text.

Förmiddagens arbetspass är avslutat. Utifrån karaktären de skapat har eleverna fått skriva en scen som ska läsas upp för de andra under eftermiddagen. Men först lunch, som serveras inne i det gamla skolhuset. Jag känner igen Kayo Mpoyi från lektionen, men det visar sig att hon inte alls går grundkursen utan den ettåriga projektkursen.

– Haha, jag kraschade deras lektion! Jag ville gärna höra gästläraren. Jag skriver själv mycket om Kongo, och har läst Chinua Achebe och alla de andra stora afrikanska författarna. Vårt skrivande pågår i samma konversation skulle man kunna säga. Det är inte så många författare som pratar om de ämnena så jag ville passa på.

Projektkursen tar in tolv elever per år, som alla arbetar med ett längre textprojekt. Till exempel skrev Susanna Alakoski klart sin Svinalängorna under detta år. Kayo Mpoyi berättar ivrigt om sin roman; en autofiktiv bok med inslag av magisk realism som handlar om Kongo under självständighetskrisen. Trots att kursdeltagarna bara träffas fyra dagar i månaden har hon bott ute på ön hela hösten för att ge tid åt skrivandet. Hon har inte gått grundkursen. Det har däremot klasskamraten Erik Bertilsson, som medger att han hade en del fördomar mot skolan innan han började.

– Jag trodde att det skulle vara mycket strängare. Att man skulle få hård kritik för sitt skrivande och bara få höra vad som var dåligt. Men så var det inte alls. Det är en helt annan typ av samtal och vi pratar inte i former av bra och dåligt. Jag förväntade mig också att stämningen skulle vara spänd och att folk som gick här skulle vara svåra och prestigefyllda. Så är det inte heller.

Kring en skola som Biskops-Arnö skapas det förstås myter. Karl-Ove Knausgård berättar i Min kamp 2 om en blöt seminarievecka, där han i ett infall av galenskap och fylla skär upp hela sitt ansikte med en glasbit, och fylld av skam tvingas möta de andra seminariedeltagarna dagen efteråt. Och föreställningen om att klimatet skulle vara hårt är inte helt tagen ur luften. Fyra år senare pratar eleverna fortfarande om år 2012, då skolans konflikter flyttade in på landets kultursidor. I ett litterärt experiment skrev dåvarande eleven Lidija Praizović om sin klass och om den, enligt henne, homogena miljö kamraterna kom ifrån – den intellektuella vita medelklassen. Problemet var bara att personerna hon skrev om också var de som skulle läsa hennes texter och komma med kritik. I efterhand har händelsen beskrivits som något av ett trauma för alla inblandade, men den sätter också fingret på vissa uppfattningar som funnits om skolan: att den skulle vara en elitistisk och tankemässigt snäv plats där ens värde mäts i ärvt kulturkapital. Författaren Jack Hildén gick i den omskrivna klassen.

– Jag trivdes inte alls och tog ett aktivt beslut att hålla mig så mycket ifrån skolan som möjligt samtidigt som jag gick där. Därför bodde jag inte på ön utan pendlade. Men jag tror inte att jag var ensam om att känna mig malplacerad, det gjorde nog de flesta i min klass. Det är en väldigt skrämmande och konstig miljö att komma till, den där ön. Man är så väldigt utsatt. Det ligger fan något i luften där.

Han hade tidigare gått skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola, en tid han beskriver som härlig och rolig. Den känslan hittade han inte alls på Biskops-Arnö. Han berättar att han möttes av en otroligt hög nivå på skrivandet men att samtalskulturen hade lågt i tak.

– Dittills hade jag varit ganska omedveten om att det fanns så många olika sätt att skriva på och kände att mitt sätt var omodernt och inte passade in där. Det var märkligt att utbildningen kunde hålla så hög klass, men samtidigt vara så inskränkt. Jag kunde inte vara mig själv överhuvudtaget och i dag tänker jag på detta som året då jag tvingades att bli vuxen. På gott och ont.

Han har funderat mycket på om tiden på skolan har varit produktiv eller hämmande för hans skrivande, men har landat i det förra. Inte minst för att namnet Biskops-Arnö öppnar dörrar till annars stängda kulturella miljöer. I år är han aktuell med sin andra roman.

– Främst gav det mig ännu mer visshet om att jag bara måste lyssna på mig själv och inte anpassa mig efter någon annan. Jag skulle nog rekommendera folk att gå skrivarutbildningar, men är man i början av skrivandet behöver man framför allt uppmuntran och bekräftelse – få veta att ens texter finns. Det är viktigare än några djuplodande textsamtal.

Jack Hildén är inte den första som uttrycker viss kritik mot författarskolorna. Under många år talades det om att utbildningarna likriktade eleverna och det suckades när någon ung författare debuterade med det som hånfullt kallades för »skrivkursprosa«. Gunnar D. Hansson, en av grundarna till den tvååriga utbildningen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, kan dock se hur synen förändrats.

– Idag är skrivarutbildningarna självklara på ett helt annat sätt än när vi startade Litterär gestaltning för 20 år sedan. Det är ett sätt att få tid att skriva, att få en möjlighet att göra det man så väldigt gärna vill göra.

Länge var det kreativa skrivandet förknippat enbart med folkhögskolor som Biskops-Arnö. Litterär gestaltning var den första praktiskt inriktade författarutbildningen som hölls vid universitetet. Syftet var att låta den korvstoppande universitetsmodellen inspireras av folkhögskolans kreativa samtalskultur. 2002 startade Lunds universitet en konkurrent och i dag har många universitet likande utbildningar. Antalet skrivkurser har exploderat. Att de skulle skapa kloner fnyser Gunnar D. Hansson åt.

– Man blandar ihop det. Det är snarare utanför utbildningarna som likriktningen finns. Deckarförfattare går inte på skrivarutbildningar men härmar i hög grad varandra. På Litterär gestaltning har vi snarare haft problemet att folk är för olika, vilket har gjort det svårt att ha en pedagogik som passar alla.

På Biskops-Arnö har klockan blivit halv tre och eftermiddagspasset börjar gå mot sitt slut. Nästan alla elever har läst upp scenen de skrev på förmiddagen. Samuel Kolawole kommenterar den sista texten, där en flyktingpojke räknar bilar som passerar utanför fönstret.

– Men om pojken tittar ut genom fönstret, hur kan han samtidigt se pappan och mamman i rummet? Jag kan inte riktigt se det framför mig. Går det att göra tydligare?

Syret börjar ta slut och alla verkar trötta; det har varit en intensiv dag. Ett par elever ska åka in till Bålsta och handla och samlar in önskemål till inköpslistan. Middagen serveras klockan 16.45 och efter det blir det ingen mer mat. Jag följer med Julia Videgård till det lilla hus som hon delar med tre andra elever. Golvet är en ljusbrun plastmatta och väggarna går i beige. I det gemensamma pentryt står några stolar och ett bord som andas 1990-talskonferens. På diskbänken väntar en vinbox (alkohol är dock bara tillåtet på helgerna) och det lyser hemtrevligt från de fyra rummen.

– Jag hade gått en skrivarkurs tidigare men då jobbade jag och gjorde massa andra saker samtidigt. Den här gången är jag bara här på ön och kan inte göra så mycket annat. Det kan förstås kännas instängt ibland, men mest tycker jag att det är skönt att få lägga så mycket tid på skrivandet och läsandet, berättar Julia Videgård.

Nu har hon kommit halvvägs på utbildningen och huvudet är fullt av tankar. Hon håller på med två större textprojekt och inlämningarna har avlöst varandra. Varje vecka är hon inne på ett nytt spår om framtiden. Det kommer att ta ett tag att smälta allt som hon fått med sig.

Mörkret har sänkt sig och temperaturen stigit. Snön har förvandlats till gråslaskiga pölar. Vägen bort från ön ligger i ett kompakt mörker med svart vatten på bägge sidor, men från skolans fönster syns ett inbjudande sken.

– Att få umgås och samtala med andra som skriver är speciellt. Skrivandet är ju en ensam sysselsättning, men här befinner man sig i ett sammanhang, i ett pågående samtal med andra. Den tiden kommer nog aldrig att komma igen. Det är utvecklande för dig som författare, men verkligen också som människa.

 

Sugen på att gå en författarutbildning? Missa inte vår stora genomgång i Skriva #2 2017.