Text: Birgitta Hänel

Gustav var kyrkoherdens yngste son. De två äldre bröderna läste i Uppsala. Studier var ingenting för honom. Han trivdes bra på åkrarna eller i skogen och var stark och uthållig. Omtyckt var han också. Detta hade nog sin särskilda förklaring. Vår Herre måste ha varit på särskilt gott humör den dag gossen blev till, som hans mor, prästfrun uttryckte det. Fast inte när hennes make hörde det. Man skulle inte skoja om Guds nåd. Alltnog, vackre Gustav hade ett flicktycke utöver det vanliga Han kunde i stort sett välja vem han ville. Konsten var att få flickans föräldrar att inse hans värde. Han hade ju varken gård att ärva eller pengar att köpa sig ett ställe för. Nu störde detta faktum inte Gustav egentligen. Duktiga karlar gick alltid åt. På en större egendom skulle man utan tvivel dra nytta av hans kunnande. Eller om han hittade en arvtagerska var det en annan väl så god möjlighet.
Om Gustav gick bort till dansen på lördag kväll skulle han snart bli stående i en klunga av skrattande flickor. Det var bara att bestämma sig och en dag blev det allvar från hans sida när det gällde Inga Olsdotter. Och för henne också hade det verkat. Men så hade hennes far tyckt att prästsonen hade för lite att komma med när det gällde hans dotter. Tösen kunde få det som var bättre. Detta något var Jons Mats som hade ett nätt hemman att ta över efter föräldrarna. Inga var ledsen och grät i Gustavs armar men hon var en god dotter som lydde sin far.
Några veckor senare var det dans igen. Ryktet om Inga hade tydligen fått vingar. Plötsligt stod inte mindre än tre vackra flickor i hans väg. En av dem var Britta Jansdotter som han inte träffat förrän nu. En flicka med smultronhy, två klarblå ögon och en lång halmgul fläta över ena axel. I vänster kind hade hon den allra sötaste lilla grop som trädde fram när hon log så rart mot honom. Och visst ville hon dansa. Hon skrattade och flätan slängde runt henne när de båda for kring i de ystraste svängar.
Det blev flera danskvällar efter denna första. Snart fick han kyssa hennes söta mun och den lilla smilgropen fast inte mer än så. En anständig flicka fick tänka sig för även om hon var aldrig så frestad.
Omgivningen började se dem som ett par och Gustav var så kär som han visst aldrig varit förut. Och ingen kunde ta fel på att Britta var lika förälskad som han.
Men nästa gång det var dans kom hon inte och inte heller lördagen därpå. Så mycket större var deras ömsesidiga glädje när de åter träffades efter flera veckor. Det hade varit så mycket att göra att föräldrarna inte hade låtit henne gå. Men nu var hon i alla fall här hos sin käre Gustav.
När spelmännen tog paus för att svalka sig föreslog Britta att de kunde ta en liten promenad in i skogen. Längre bort fanns en fin glänta där det var lugnt och skönt. Väl där drog hon ner Gustav på marken bredvid sig och blev allt mer kelsjuk. Hon hade längtat så efter honom och nu var de äntligen här och ensamma. Det var omöjligt att stå emot. Smekningarna blev allt ivrigare och Gustav varken kunde eller ville hejda sig. Hans underbara Britta, nu var hon riktigt hans.
– Min lilla fästmö, sa han rörd och lycklig.
Om han väntat sig att Britta skulle kalla honom sin fästman var det inte alls det som skedde. Utan att ägna honom en blick rättade hon till kläderna och fäste ihop flätan som varit i upplösning.
– Det lyser för mig i morgon, sa hon. Vi ska gifta oss. Erik på Ryagården och jag.
– Det kan inte vara sant. Gustav märkte att han flämtade fram orden. Hur kunde du locka mig till det vi nyss gjorde?
– Jo, du förstår att Erik är änkeman och så mycket äldre än jag. Det är väl lite osäkert hur mycket manfolk det är i honom. Jag kände att jag en endaste gång ville uppleva hur det är att vara med en riktig karl. Och det vet jag nu så det vill jag tacka dig för. Adjö med dig.
Hon samlade ihop sina kjolar och borta var hon i nästa ögonblick. Gustav var så arg att han grät, vuxna karlen.

 

Juryns motivering

Besvikelse skildrad enkelt och rakt med historiskt säker ton och utan onödiga krusiduller.