En speciell lukt, en farbror med cykelhjälm, ett samtal mellan två barn på hållplatsen. Susanna Alakoski råkar bara gå förbi. Sätter sig sedan på bussen och klottrar ner något på baksidan av ett kvitto. Låter det fara omkring i skallen en stund och plötsligt har hon hittat något.

Länge försökte Susanna Alakoski begrava sina författardrömmar. Vid fyllda 40 hade hon ju redan lyckats rätt hyfsat tyckte hon. Hon hade ett bra jobb, fick ägna sig åt frågor som engagerade henne och dessutom skriva en hel del i arbetet. Man borde kanske nöja sig så, tänkte hon. Men något kom emellan, och hon kan inte beskriva det som något annat än ”det där språket”.
– Det fanns liksom i mig hela tiden och ställde till det för mig. Jag försökte aktivt sluta skriva under många år. Men det gick inte. Jag kom hela tiden tillbaka till det. I hela mitt yrkesliv har jag på något sätt känt att jag gått omkring i fel skor.

Klassresan ger bränslet
Vi har slagit oss ner på en uteservering i Gustavsberg. Sommaren har fått ett sent återfall och i förortscentrumet trängs bussar och motorcyklar med byggjobbare och stressade stockholmspendlare som försöker sno sig en stund i solen.
– Hela Gustavsberg påminner förresten mer och mer om en byggarbetsplats nuförtiden, säger Susanna och pekar runt omkring sig. Överallt ploppar nya radhus och bostadsrätter upp i den gamla porslinsorten.
– Men det blir nog jättefint till slut, säger hon. Fast dyrt. Men nånstans ska man ju bo.
Själv flyttade hon till Värmdö för 20 år sen, och visst känns det ganska långt ifrån miljonprogrammen, fattigdomen och den sociala nöd som hon plötsligt placerade på de svenska bestsellerlistorna med Svinalängorna, och som hon återkommer till i Håpas du trifs bra i fengelset och i hennes första barnbok, Dagens Harri.
Man tänker gärna att det är den där klassresan som gett henne bränslet och skärpan.
Orättvisorna skildrade inifrån istället för uppifrån om man så vill. Och det sociala patoset är ju hennes drivkraft, medger hon. Men det blir inga romaner av bara indignation.
– I stort sett allt är redan skrivet, konstaterar Susanna Alakoski, utan att på något sätt låta modfälld.
– Att skriva handlar ju om att hitta sin egen röst. Det är viktigt att fundera på varför man skriver, men ännu viktigare att förstå att det handlar om ett hantverk. Och berättelsen är ingenting utan språket.

Bland pedofiler och alkisar
Det är något hon lärde sig tidigt; om man inte lyckas fånga publiken så kan man lika gärna hålla tyst. Hennes uppväxt var full av goda berättare. De kom från Finland, från Kiruna och gud vet vad. De hade suttit i fängelse och de var pedofiler och alkisar – såna man idag antagligen skulle kalla för löst folk. Men de var hennes barndoms vuxna i hög grad. Och det fanns alltid nånting att snacka om.
– Det var för att vi var fattiga helt enkelt. Vi hade aldrig råd att åka på semester och sånt, men vi kände så många konstiga människor. Och det är där, i den muntliga traditionen som mitt författarskap bottnar, säger hon.
– Det kunde handla om vad fru Nilsson på andra sidan gården hade gjort, eller om att tv-hallåan kanske hade mens, hon såg ju så blek ut. Det var grannarna eller kommunledningen eller nån man kände som hade varit på en fest. Det viktiga var att de som berättade hade ett språk. Och det är samma sak med den skrivna berättelsen.
Hon tog det med sig, språket, och hon visste att hon hade det. Däremot dröjde det länge innan hon förstod att hon skulle skriva romaner.
När hon väl skrev trodde hon länge att det var prosalyrik som var hennes genre och det var först när Bonniers vid ett tillfälle bad henne utveckla en novell hon fått antagen till en antologi, som hon började fundera på något längre. Det blev det första kapitlet i Svinalängorna. Den hyllade romanen, som i själva verket kom till när hon åkte buss.
– Jo, så var det faktiskt i väldigt hög grad. Och så jobbar jag egentligen fortfarande. Det är något med det där att lämna bruset för en stund. Ett slags meditativt tillstånd som infinner sig när jag sitter på en buss eller ett tåg eller flygplan. Man är öppen.
– Och jag funkar väldigt associativt. Tre hastigt nedkrafsade rader kan ofta visa sig dölja ett helt kapitel. Jag hör något som väcker känslor och minnen eller liksom får fantasin att spinna loss. Jag minns lukter och olika tonfall, men också skräck, våld och känslan av att världen gungar. Och det där är ett beslut man måste ta, att inte hoppa över något som är jobbigt, då blir man nog inte författare. För varje gång det vänder sig i magen – det är då man ska skriva det.
Det handlar alltså om det där hantverket. Att hitta sitt eget sätt. Det tog en hel massa år för henne att lära sig, men sen kände hon sig säker. Det betyder att hon inte längre får komplex när andra författare visar henne sina ambitiösa plottar, med pilar och kapitelindelningar och separata kartotek för alla karaktärer och miljöer som kan tänkas dyka upp.

Skriva är akrobatik
När hon ska beskriva sin metod kallar hon den just fragmentarisk. På ett A4-ark kan hon skriva ner två rader. Längre ner hamnar ytterligare ett par rader. Sedan blir det fyra rader, och så småningom hela stycken, som växer ihop och får ett sammanhang.
– Att skriva en roman är svårt. Det är ett så långt förlopp och så många trådar. Att få ner det på papper är ren akrobatik, säger hon.
– Men det gäller att hitta den metod som passar en själv. Och för mig handlar det om att lita på min intuition, att berättelsen bär mig fram.
I sitt arbetsrum har hon en massa mappar där hon samlar alla möjliga anteckningar, artiklar och papperslappar som på något sätt fångat hennes uppmärksamhet. Hon kallar mapparna kort och gott för ”sånt som angår mig”. Där finns mappar som hon döpt till saker som ”klass”, ”kön”, ”etnicitet” och ”Finland”, men också till synes helt vardagliga ämnen.
– När jag sitter där och skriver kan jag tänka att nu måste den här personen städa. Då går jag till min städmapp. I själva mapparna ligger allting i en enda röra, det är som en gottepåse jag kan sitta och titta i och söka något kärnfullt som kan utveckla mina tankar. En pytteliten notis kan ibland öppna en hel tankevärld.

”Även en relation är en berättelse”
På ett väldigt organiskt sätt ser hon sedan hur det växer tills hon slutligen har hela ramverket, ett råmanus visserligen, så fruktansvärt dåligt och jättehemskt att hon inte vill läsa det själv. Men själva storyn finns där, och enligt henne själv är 60-70 procent redan klart då.
Sedan återstår finliret.  Konsekventa punktinsatser som kan handla om att sitta i fem dagar i sträck och bara titta på adjektiv, namn eller tidskronologin i manuset. Det är ett hårt slit. Och först mot slutet ser hon själv hela berättelsen.
– Det där att man måste veta hur historien slutar när man börjar skriva, det är skitsnack, säger Susanna.
– Visst, för en del är det säkert så, men inte för mig. Inger Alfvén sa en gång att skulle hon ha vetat hur hennes böcker slutade så skulle hon aldrig ha börjat skriva dem. Så är det för mig också. Då skulle jag ju inte vara nyfiken längre.
In i det sista sitter hon alltså och undrar vart hon ska lämna läsaren och sätta sista punkten. Men så plötsligt är hon klar, och då vet hon det bara. Det är som i ett förhållande, menar hon.
– Även en relation är ju en sorts berättelse. Man testar olika vägar, man ljuger för sig själv, tar nya tag och håller på. Och så kan den dagen komma när man vet att det är slut, att nu är den här berättelsen färdig. Men det är inget man kan veta i förväg, och det vill man ju inte heller, säger hon.
Början däremot är jätteviktig för mig. Jag måste ha fått fatt i någon inledningsmening som liksom drar igång berättelsen. Och den måste överraska mig själv.
Vi lämnar caféet för att ta några fotografier. Strosar över det trista småstadscentrumet och genom gallerian som tar ut så höga hyror att alla butiker utom Systembolaget går i konkurs. Susanna pekar på gatubeläggningen som liksom böljar fram. Hela centrumet håller visst på att sjunka ner i en bädd av krossat porslin. Det ser lustigt ut. Och mannen i kiosken där borta, han som röker så mycket, har inte han magrat väldigt snabbt?

Gyttjebrottningsmatch
Kanske finns det något att få fatt i här? En bit roman? Ett fragment som läggs till ett annat. Meningarna faller på plats, växer ihop, får ett sammanhang. Sen kan man liksom flyta med.
– Det är väldigt kul att skriva, utbrister hon plötsligt.
– Visst finns det stunder när det är som en jävla gyttjebrottningsmatch, men för det mesta njuter jag otroligt mycket. När man är i kontakt med sitt språk kan man faktiskt skriva om vad som helst.
Hon står i början av sitt författarskap, säger hon, och vilka vägar det kommer att ta vet hon inte. Bara att nästa utmaning handlar om att skriva kort, en roman på ett begränsat antal sidor, precis som de där korta kärnfulla romanerna som glimmar som små pärlor och som hon kan bli så avundsjuk på. Det finns mycket kvar att göra. Hon sneglar på klockan och vi ökar på stegen. Men framme vid busshållplatsen hejdar hon sig.
– Den viktigaste erfarenheten jag tycker mig se, det är att det är de som inte ger sig som till slut blir författare. Så envishet och disciplin är nog den oslagbara kombinationen, säger hon.
– Förutom själva drömmen då.
Sen kommer bussen.