SKAFFA ETT EGET RUM

Det viktigaste för en skapande människa var enligt Virginia Woolf ett eget rum som gick att låsa. I det rummet behövde författaren stänga in sig några timmar om dagen och ägna sig helt åt den konstnärliga verksamheten. För att kunna göra det krävdes också, förutom själva rummet, ekonomi i form av 500 pund i månaden.

Essän Ett eget rum utgår från de rent praktiska omständigheter som kvinnliga författare nästan alltid saknade. Jane Austen klarade av att skriva sina romaner i hemlighet mellan andra åtaganden, men hon var ett märkligt och lysande undantag, slår Woolf fast.

Litteraturhistoriens brist på kvinnliga författare längre bak i tiden berodde primärt på avsaknaden av arbetsrum och pengar, men allteftersom essän vecklar ut sig kommer den också att inbegripa ett slags mentalt rum.

Eftersom kvinnliga författare fortfarande under första halvan av 1900-talet hade så lågt anseende var det nästan omöjligt för en kvinna att skriva lika fritt som Shakespeare, Tolstoj och andra manliga giganter. För att kunna göra det måste hon även hitta en andlig frizon där varken kritik eller förutfattade meningar kom åt henne under själva skrivprocessen:

”Och av denna enorma mängd modern litteratur i form av självbekännelser och jag-analyser förstår man att det är en oerhört ansträngande bedrift att skriva ett genialt verk. Allting talar emot att verket kommer som en färdig helhet ur författarens medvetande. Vanligen motverkas det av praktiska omständigheter. Hundar skäller, folk avbryter, pengar måste tjänas och hälsan sviktar. Och världens ökända likgiltighet gör dessutom svårigheterna tydligare och tyngre att bära. Världen ber inte folk att skriva dikter och romaner och historier, den behöver dem inte.”

För dagens kvinnliga författare är förutsättningarna bättre än de var 1928, åtminstone vad gäller statusen som författare. Men mängden störningsmoment vi hela tiden utsätts för har knappast blivit färre; det är inte lätt att finna den ro som krävs för långsamma tankar. Virginia Woolfs råd är därför viktigare än någonsin: Se till att skapa tid och utrymme för ditt skrivande. Skaffa dig ett eget rum där du kan skriva de där mästerverken, även om världen inte ber dig om det.

LÄS OCH TÄNK

Virginia Woolf fick aldrig gå på universitet, men det hon missade i form av formell utbildning tog hon igen med råge genom egna litteraturstudier. För att kunna matcha sina manliga kollegor med gedigna utbildningar i bagaget gällde det förstås att inte bara nöjesläsa. Det handlade om ett målmedvetet och analytiskt läsande. ”Vi får inte okunnigt och vilset slösa med våra talanger och stänka ner halva huset för att vattna en enstaka rosenbuske”, skriver hon i essän Hur bör man läsa en bok?.

Illustration: Kajsa Bergström

Illustration: Kajsa Bergström

Bäst gör du det genom att ta sakerna i rätt ordning, enligt Woolf. Du börjar med att läsa boken med öppet sinne. Lev dig in i berättelsen så mycket att du blir författaren som skrivit boken. Då blir du öppen för alla subtila tecken och får ”tillträde till en människa som inte är lik någon annan”. Så bör hela boken läsas från början till slut. Sedan startar nästa fas.

Nu ska du låta boken ligga till sig en stund. Gör något annat – gå en promenad, plocka bort vissna rosenblad eller sov en stund. Med lite distans kommer boken att framträda som en helhet, till skillnad från när du läste och fokuserade på det parti du just hade framför dig. Sedan börjar själva undersökningen. Nu är det dags för kritikern och analytikern att kliva fram.

Denna fas av läsningen är svårare och mer ansträngande än den första, men minst lika viktig. Människan har en naturlig tendens att vilja bedöma det hon läser, enligt Woolf, och det är en egenskap som bör bejakas. Genom att läsa på det sättet övar man både upp sina litterära smaklökar och utvecklas som människa. Ska du bli författare är det förstås särskilt viktigt, eftersom läsningen är direkt kopplad till skapandet. Genom att läsa bra och dålig litteratur friskar du upp din egen kreativitet. ”Finns det inte ett öppet fönster till höger om bokhyllan?” skriver hon, och syftar på hur gamla berättelser alltid kan förvandlas till något nytt.

LEV DIG IN I DET MOTSATTA KÖNET

”Är det ett träd? Nej, det är en kvinna. Men … hon saknar benstomme!”, utbrister Virginia Woolf i Ett eget rum. Det hon reagerar på är bristen på bra eller ens hyfsade kvinnoporträtt i den dåtida litteraturen. Skälet till det var avsaknaden av kvinnliga författare.

De manliga författarna hade svårt att leva sig in i hur det var att vara kvinna, om de nu ens försökte. Samma problem gällde när kvinnor trots allt skrev, men valde att skriva uteslutande som kvinnor. Med andra ord: de var alltför fastlåsta i sitt kön:

”Det är livsfarligt att helt enkelt vara man eller kvinna, man måste vara kvinnligt-manlig eller manligt-kvinnlig. Det är livsfarligt för en kvinna att betona sitt missnöje eller plädera för något, även om hon har rätt, att på något sätt medvetet tala som kvinna. Och att det är livsfarligt är inte bildligt menat, för allt som skrivs med denna medvetna partiskhet är dödsdömt. Det blir sterilt. Det kan förefalla briljant och effektivt, kraftfullt och mästerligt, under en dag eller två, men när natten faller så vissnar det.”

Enligt Virginia Woolf är kön en roll vi spelar som är skapad av kulturen, men spelar man den rollen fullt ut så blir den platt och man går miste om viktiga delar av sin personlighet, vilket är förödande för en författare. Genom att sätta sig in i det motsatta könets svårigheter och tankesätt kan man teckna fullständiga bilder av människor. För att ta sig ur den låsningen förespråkar Woolf att man ska leka med rollen och prova saker som är typiska för det motsatta könets roll. Kasta dig alltså gärna in i situationer som bryter mot normerna, se till att bli lite obekväm ibland – det  kan få skrivandet att lossna. Alla riktigt stora författare var androgyna, slår hon fast.

Woolfs eget mästerprov på det området är romanen Orlando, i vilken huvudpersonen växlar kön under berättelsens gång. Det är något som få författare skulle lyckas ro iland på ett trovärdigt sätt.

 SKRIV DAGBOK

Trots att hon valde att avsluta sitt liv vid 59 års ålder hann Virginia Woolf ge ut nio romaner, flera novellsamlingar och mängder av essäer. Men lika viktigt för henne själv var dagboksskrivandet, som hon utövade under hela sitt vuxna liv. Dagböckerna handlade om allt från rena familjeangelägenheter till teorier kring skapandet och åsikter i politiska frågor.

Där kunde hon skriva helt utan förbehåll, regler och dömande blickar. Där kunde hon testa idéer och arbeta fram frön som sedan grodde till något stort i ett annat projekt. Själv ansåg hon att de texter som bara var menade för hennes egna ögon var ett bra sätt att ”lösa upp ligamenten” i sitt skrivande.

PUBLICERA DIG INTE INNAN 30

”And for heaven’s sake, publish nothing before you are thirty” skriver Virginia Woolf i essän A Letter to a young poet. Ungdomen är en känslig period. Så meningslösa ljud som droppande regn, svischande fågelvingar och stegen från en förbipasserande på gatan kan vara nog för att kasta en ung människa från eufori till total hopplöshet. Det gör åren mellan 20 och 30 till en perfekt period att uttrycka sig genom sitt skrivande.

Det är då man ska passa på att skriva nonsens, ge sig hän åt varje impuls, göra alla stilfel som går, strunta i grammatiken och ösa ur sig dikter om kärlek och hat. Det är så man lär sig att skriva. Men att utsätta sig för offentlighetens och i synnerhet kritikernas blickar i det läget gör bara skada.

Virginia Woolf var övertygad om att kvaliteten på den brittiska poesin hade varit mycket högre om poeterna låtit bli att ge ut böcker före trettioårsåldern. Så råkar du vara ung ska du kanske överväga Virginia Woolfs råd; koncentrera dig på själva skrivandet och låt drömmen om tv-soffor och signeringsköer på bokmässan vänta en stund.

Recensioner och allmänhetens tyckande resulterar enligt Woolf i ängsliga poeter som lär sig skriva för andra i stället för sig själva, innan de hittat sin rätta röst. Vad är ens poängen med att publicera sig tidigt, frågar hon. Pengar? Chansen att du ska bli rik på din debutroman är mikroskopisk. För att få kritik? Den kan du lika gärna få från vänner och bekanta. Kändisskap? Det leder bara till en massa åtaganden i form av intervjuer, middagsbjudningar och ceremonier som effektivt håller dig borta från ditt skrivande.

Enligt Woolf har de bästa författarna i historien varit antingen anonyma eller folkskygga.