Du älskar svampplockning, kan allt om slaget vid Hastings eller har tagit dig igenom en svår sorg – nu vill du skriva en bok. Men hur går man från idé till handling? Och vad vill förlagen ha? Skriva guidar dig i fackboksvärlden.

Fackboken har länge haft en lägre ställning än skönlitteraturen. Som romanförfattare kan du tilldelas mängder av litterära utmärkelser, medan fackboksförfattare kan räkna priserna på ena handen där genrer som trädgårdsböcker, kokböcker och självhjälpsböcker ska tävla med avancerad akademisk litteratur. Svenska akademien har genom åren nästan enbart belönat skönlitterära författare, trots instiftaren Alfred Nobels önskan. Men förra året gick faktiskt Nobelpriset till just en fackboksförfattare, Svetlana Aleksijevitj, och självhjälpsboken Lär dig leva: mindre stress och mer närvaro sålde mer än nya Millenniumboken. Det verkar som att fackbokens tid äntligen är här. Nyligen kom också den första svenska handboken i fackboksskrivande: Ett, två, tre, fackbok! Från idé till framgång av författaren och fackboksläraren Lotte Mjöberg.

– Romanförfattare har alltid fått större uppskattning, men det håller på att ändras. Fackboken ökar försäljningsmässigt och författaren blir erkänd på ett annat sätt i dag. Kanske för att vi lever i ett allt större informationssamhälle, där folk söker fakta mer medvetet. En fackbok behöver man inte heller läsa från pärm till pärm, man kan hoppa över delar och plocka ut det som passar en själv bäst, säger Lotte Mjöberg.

Men vad är egentligen en fackbok? Det är kanske lättare att säga vad det inte är. Det är inte skönlitteratur, men i stort sett allt annat får plats under det breda paraplyet.

– En fackbok förmedlar någon typ av kunskap eller insikt. Många skriver nog den bok de själva hade velat läsa, men som inte fanns när de behövde den. Jag tror att det är väldigt många som går och har en fackboksidé i bakhuvudet. Man vill dela med sig av sitt intresse och det man kan. Det är en grundläggande mänsklig egenskap.

Så hur går du vidare om du sitter på en kanonidé till en fackbok? Som med det mesta kan det svåraste vara att komma igång och gå från idé till handling. Lotte Mjöberg menar att fackboksskrivandet skiljer sig från det skönlitterära skrivandet på flera punkter. Redan i startskedet är det viktigt att bestämma en målgrupp. Att rikta sig till en bestämd läsare är ett sätt att hitta rätt nivå och ton.

– Om jag håller på med biodling och har hittat på en egen metod som jag vill dela med mig av så behöver jag fråga mig: Är mina läsare erfarna biodlare? Eller vill jag få folk att intressera sig för biodling? Man tänker hela tiden på läsaren och vilken förförståelse denne har.

Det är också bra att konkretisera din idé så tidigt som möjligt. Vad är det egentligen du vill skriva? Den första övning som Lotte Mjöberg brukar ge sina kursdeltagare är att formulera sin bokidé som en säljande baksidestext. Som hjälp kan de titta på hur andra fackböcker ser ut, och välja ut några viktiga ord och uttryck de vill använda sig av. De ska skriva texten som om boken redan fanns – på så sätt blir idén tydlig.

Lotte Mjöberg förordar att man ska se fackboksskrivandet som ett bygge och under arbetet hålla sig till sina olika byggstenar. Nästa steg i konstruktionen är att göra en innehållsförteckning där man bestämmer vilka delar boken ska bestå av.

– Då har man något att utgå ifrån och har fått en struktur. Sedan är det bara att fylla ut varje del och koppla den fakta du samlat in till respektive kapitel. Har man en baksidestext, en fungerande innehållsförteckning och en arbetstitel, då har man kommit ganska långt.

År 2015 gavs det ut 9930 vuxenböcker i Sverige varav 6619 fackböcker, vilket är en ökning gentemot året innan. Och det speglas i försäljningen. Enligt Svenska Förläggarföreningens statistik över förra året var det genrerna humaniora (dit bland andra Svetlana Aleksijevitj räknas) och allmän facklitteratur som ökade mest, med 9,8 respektive 7,4 procent. Anders Sjöqvist är ansvarig för fackboksutgivningen på Forum förlag och arbetade med försäljningssuccén Charmen med tarmen av Giulia Enders, som handlar om något så osexigt som vårt tarmsystem. Boken sålde i 2,5 miljoner exemplar i hemlandet Tyskland och toppade den svenska försäljningslistan. Varför blev den så populär?

– Jag tror att det beror på att vi alla kan relatera till ämnet. Alla har ett mer eller mindre komplicerat förhållande till sin mage, och här kom en bok som pratade om detta på ett harmlöst och inbjudande sätt. Den är skriven av en 25-årig tjej från Tyskland som på bästa sändningstid frågade Skavlan hur det var med hans bajs. Det är något väldigt avväpnande med det.

Vad som gör en bra fackbok är förstås svårt att svara på. Anders Sjöqvist vet direkt när han fått ta del av en manusidé som kan vara den han letar efter. Han samlar också på sig idéer och väntar på att den rätta författaren ska dyka upp.

– Jag går igång på känslan av »aha!«. Något som rubbar mina cirklar, som påstår något nytt. Just nu kommer det till exempel en massa böcker om ordning och reda, att man ska rensa i röran, sluta prokrastinera och allt det där. Om någon med en bra bakgrund och profil skulle skicka mig en manusidé som handlar om att vi ska prokrastinera mera – då har vi något! Jag söker efter någon som vänder på allt, någon som vågar utmana.

Han tar gärna emot bidrag också från debutanter, men till skillnad från skönlitterär utgivning ser han och de flesta andra fackboksförläggare helst att man skickar in ett synopsis och några provkapitel. Att han antar en färdigskriven fackbok tillhör sällsyntheterna.

– De böckerna går oftast vilse på vägen. Man mår bra av bollplanket som ett förlag ger. Om en bokidé hamnar hos Natur och kultur, samma idé hos Norstedts, Bonniers eller här hos oss blir det fyra olika böcker – alla har sin stil. Sannolikheten för att du lyckas pricka rätt på egen hand är inte särskilt stor.

Under sina 13 år som förläggare kan han förstås se trender som kommit och gått. När det gäller de fortfarande så populära självhjälpsböckerna har intresset för kända profiler dalat för att istället ge plats åt själva idén och löftet om en förändring, som den egenutgivna supersuccén Lär dig leva: mindre stress och mer närvaro av Mats och Susan Billmark. En stor trend som Anders Sjöqvist tror kommer att fortsätta vara på uppåtgående är så kallade »stora idéer«.

– Exempelvis Hans Roslings Factfulness som kommer ut nästa år. Eller Yuval Noah Hararis Sapiens, Karin Boys Min europeiska familj eller Michael Gladwells böcker. Böcker som Linus Jonkmans Introvert: den tysta revolutionen skulle också kunna passa in där. Titlar som slår hål på våra föreställningar och myter om saker och ting. Böcker som handlar om lite svåra ämnen men på ett nytt och lättillgängligt sätt och med en populärvetenskaplig ådra.

Har du något råd till blivande fackboksförfattare?

– När jag började jobba som förläggare var det mycket fler översatta fackböcker. Nu sitter vi ofta och säger »det här var en jättebra bok på engelska, men vi vill göra den på svenska«. Så lägger vi den i en minneslåda och hoppas att det dyker upp en författare som passar. Hade jag varit fackboksförfattare så hade jag tittat på andra länders utgivning och stulit framgångsrika idéer och satt dem i en svensk kontext. Det är nog det bästa rådet jag kan ge.

 


Fem steg innan du börjar skriva fackbok

1. Vad har skrivits om ämnet?

Du måste förstås komma med något nytt. Men det behöver inte betyda att idén måste vara helt unik, kanske kan du hitta en ny vinkel på ett tidigare omskrivet ämne? Kolla vad som har skrivits på svenska, men inspireras också av andra länders utgivning.

2. Vem skriver du för?

Bestäm en målgrupp. Hur mycket förförståelse har dina läsare? Vilken nivå ska du lägga dig på?

3.  Gör research

Gör en analys av vad du kan och vad du behöver lära dig mer om. Gör en tidsplan för insamlandet av fakta och avgränsa dig. Risken finns annars att du fastnar, det går ju att läsa hur mycket som helst!

4.  Skriv en synopsis

Konkretisera din idé och gör en kort och säljande beskrivning av den, både för din egen skull och för eventuella förlag.

5.  Gör en innehållsförteckning

Framgång stavas struktur. Bestäm dig för vad du vill att boken ska innehålla och dela upp boken i kapitel.

Börja skriv!


 

Foto: Anna Simonsson

»Vi har utgått från oss själva«

Jennie Johansson och Johanna Nilsson bestämde sig för att tillsammans skriva en bok om sina stora intressen, mode och hållbarhetsfrågor. Resultatet blev Slow Fashion: Din guide till smart och hållbart mode.

Jag och Johanna träffades på en paneldebatt om cirkulärt mode för ungefär två år sedan. Vi hade lite koll på varandra sedan tidigare men hade aldrig träffats. Johanna driver ett eget smyckesmärke och har varit engagerad i hållbart mode-frågan sedan gymnasiet. Jag är modevetare och har också varit ute och föreläst om hållbar konsumtion.

Vi bestämde oss för att ta en lunch och upptäckte att vi hade väldigt mycket gemensamt. Dagen efter mailade jag Johanna och frågade om hon var intresserad av att skriva en bok tillsammans med mig – något av ett långskott. Hon svarade att ›ja, men det har ju jag också gått och tänkt på i flera år, men jag skulle aldrig kunna göra det själv‹. Och det var precis så jag kände. Att jag behövde ett bollplank.

Varför en bok om hållbart mode? Vi hade båda saknat det. De som har kommit på svenska är reportageböcker skrivna av journalister. Och de är väldigt bra på sitt sätt men målar upp en ganska dyster bild. Böcker som Gunilla Anders Bomull – en solkig historia till exempel, som är jätteviktig men som kan få en att känna sig lite nedslagen. Och vi vet att det är så verkligheten ser ut och det finns med i vår bok också. Men vi ville även ge konkreta råd och tips, vara konstruktiva och inspirera till handling. Visa att det är ganska lätt att göra förändringar i sitt eget liv.

Vi har utgått från oss själva och riktat oss till människor som har ett väckt intresse för hållbarhetsfrågor och är modeintresserade. Vi har medvetet försökt att inte rikta oss till kvinnor eller män, även om det säkert är flest kvinnor som kommer att läsa boken.

Ganska direkt efter att vi träffats påbörjade vi arbetet. Det första vi gjorde var att skriva ett synopsis där vi bestämde vad som skulle vara med i boken. Vi hade också ett dokument där vi bara skrev om stilen, hur vi skulle skriva. Väldigt tidigt bestämde vi att boken skulle ha ett personligt tilltal, för att visa att vi också gått genom processen mot hållbar konsumtion och ge konkreta tips på hur man själv kan göra. Vi delar med oss av egna klädminnen och varje kapitel börjar med en personlig inledning för att läsaren ska kunna identifiera sig.

Varje onsdag under nästan två års tid sågs vi och skrev tillsammans. Vi bestämde oss för ett kapitel som vi skulle jobba med och hade läxor till varje vecka. Vi upptäckte att vi hade ganska lika språk, så det var svårt att komma ihåg vem som hade skrivit vad. Det gjorde att vi kunde vara prestigelösa i att gå in i varandras texter. Det fanns inget du och jag, utan ett vi.

Mitt i skrivprocessen kändes det ganska tungt. Vi hade skickat synopsis och några provkapitel till flera förlag men inte fått någon feedback alls. Till slut tappade vi lusten och blev nog lite trötta på varandra. Då bestämde vi oss för att ta en skrivpaus på ungefär en och en halv månad. Innan pausen bestämde vi när vi skulle börja igen. Hade vi inte gjort det tror jag att det varit risk för att det hela runnit ut i sanden.

Sedan nappade Ordfront och det var förstås jättekul! Men även om vi inte hade fått ja från ett förlag så hade vi gett ut boken själva, vi var så säkra på idén och visste att det fanns ett stort intresse i våra kretsar. Det känns också som att detta ämne ligger mycket i tiden.

Slow Fashion har blivit väldigt väl mottagen. Många vill att vi kommer och föreläser, och vi har blivit ännu mer experter på ämnet nu. Jag vill absolut fortsätta skriva och nu känner jag mig nog redo att göra det på egen hand. Vilken typ av bok? En fackbok förstås!

 

Foto: Emil Malmborg. Tack till Biologiska Museet i Lund

»Jag tänkte mycket på målgruppen«

Varför vill någon återskapa utdöda djur? Det var frågan som fick Torill Kornfeldt att bestämma sig för att skriva en bok. I höstas utkom Mammutens återkomst: De utdöda arternas andra chans.

Jag snubblade över den här idén på en föreläsning med en forskare som sa att han ville återskapa utrotade djur. Och jag fastnade direkt. Som vetenskapsjournalist hade jag varit inne och tassat på de här frågorna, och nu kunde jag inte släppa idén. Jag tänkte på den hela tiden och kände att det var något som skulle hålla. Det slutade med att jag skrev ihop ett synopsis som jag skickade till Fri tanke förlag. De gillade idén och jag fick en deadline – ett år.

En av sakerna jag ville med min bok var att besvara frågan – varför? Inte bara hur man ska göra för att återskapa ett utdött djur, utan också ha med den personliga reflektionen från forskarna: Varför gör de detta? Därför kändes det viktigt att åka och träffa de här personerna och prata med dem. Jag gjorde många småresor, och två större – till Sibirien och en långresa till USA där jag reste runt och gjorde mängder av intervjuer. I slutändan blev det en ganska personlig bok som också handlar om mänskliga drivkrafter, och då kändes det bättre att åka ut i fält än att bara sitta vid skrivbordet, även om det kanske hade gått det också.

Jag tänkte mycket på målgruppen. För mig har det varit viktigt att skriva något som inte kräver att läsaren kan naturvetenskap, det skulle bli en bok som kändes lättillgänglig och underhållande för vem som helst. Där har nog mina beskrivningar av människor och platser och mina egna reflektioner varit viktiga. Jag tänkte att jag genom att skriva personligt och självironiskt, till exempel om hur jobbigt det är att resa till Sibirien, kunde närma mig även den som inte är intresserad av naturvetenskap.

Under detta år gick ungefär tre fjärdedelar av tiden åt till research och till resorna och allt det gick bra. Det svåraste var själva skrivandet. Jag hade alla intervjuerna, berget av inhämtad information, fakta, artiklar, intryck. Det kändes övermäktigt – jag förstod inte hur jag skulle få någon sorts struktur och linje i allt. I perioder kände jag att det här är den sämsta bok som någonsin har skrivits, den sämsta text som producerats av en levande varelse. Jag tror att många skrivande människor kan känna så när man är mitt uppe i texten, särskilt när det gäller ett så stort projekt som en bok där man är så pass ensam i sitt arbete.

Den känslan återkom då och då. Då gick jag ut och gick, tog en kopp te, hade stödsamtal med vänner och min partner. I det läget hade det varit lätt att sluta skriva. Och hade jag inte haft en deadline så vet jag inte om jag kommit över det. Men jo, det hade nog blivit en bok ändå, men det hade tagit bra mycket längre tid.

En annan sak som dök upp under skrivandet var känslan av tvivel som spred sig när jag satt och samlade ihop alla mina referenser. Tills slut ville jag ha hänvisningar till precis allt, inklusive mitt eget namn. Detta skrev jag på Facebook förra hösten:

›Att gå igenom alla referenser och källor till sin bok ger en väldigt märklig verklighetsuppfattning. Plötsligt börjar jag ifrågasätta allt. Finns det bävrar i Sverige? Behöver jag referens på det? Är Alice i Underlandet verkligen en bok? Behöver jag referens på det? Har jag en tillförlitlig källa på att San Fransisco verkligen är fullt av hipsters? Och så vidare. Börjar allvarligt fundera på att marknadsföra boken som skönlitteratur/lösa fantasier istället, bara för att slippa detta …‹

Men det blev en bok och jag är jättenöjd och otroligt tacksam för att jag fått uppleva detta. Nu är jag i full gång med marknadsföringen och det är jätteroligt. Jag åker runt och föreläser och känner mig superpepp på att sätta igång med nästa bokprojekt.

 

Foto: Anna Simonsson

»Den största utmaningen var att hitta bilder«

Nostalgin var drivkraften när Rolf Hammarlund skrev boken Popåret 1967 tillsammans med Peter Torsén. En stor del av arbetet handlade om research.

Vi fick frågan om vi kunde tänka oss att skriva en bok om popåret 1967. Jag tyckte själv att det var ett fantastiskt år, inte minst i mitt eget liv. Jag skulle fylla 17 år och spelade i ett popband, jag var i England och upplevde hippierörelsen och Summer of love. Och så var det förstås mycket fantastisk musik som kom just det året. Jimi Hendrix hade nästan ingen hört talas om innan och The Doors, Janis Joplin och Pink Floyd slog alla igenom då. Leonard Cohen gav ut sitt första album och likaså David Bowie, även om ingen märkte det för det var samma dag som Beatles släppte Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Årets hymn A Whiter Shade of Pale ekade ut från varje skivbutik. Jag kände direkt att ja, om det är något år man ska skriva om så är det 1967.

Egentligen var det Peter som tillfrågades först men han insåg att han behövde hjälp. Jag har tidigare skrivit en bok, Mitt eget Sixties! som baserades på ett hundratal intervjuer som jag gjort för SVT, och hade mycket material från 1967 som gick att använda. Det blev så att jag skrev det mesta, och Peter illustrerade och arbetade med bilder och färger.

Vi ville rikta oss till sådana som oss – killar och tjejer som växte upp med den här musiken. Som kan läsa och tänka: ›åh, den där skivan hade ju jag‹. Men vi vänder oss även till yngre människor som vill förstå lite grann av den här tiden. Det har jag fått höra många gånger: ›Gud, vad jag är avundsjuk på dig som fick vara med om allt det där.‹ Vi har försökt att gå igenom all musik som släpptes det året, månad för månad. För att få en struktur arbetade vi kronologiskt, både när vi letade musik och när jag sedan skrev kapitel efter kapitel. Jag hade mycket kunskap med mig sedan tidigare men hade absolut inte koll på alla de 150 album som kom det året. Det har varit mycket research och letande efter detaljer, datum, platser.

Det svåraste var att komma igång. Jag hade suttit ett helt år och slavat med min förra bok. Så jag var ganska skeptiskt och tänkte att det här är mycket mer arbete än vad Peter tror. Vi höll på i 15 månader, en hel vecka bara med att göra register över alla namn. Men annars har det faktiskt mest varit lustfyllt, särskilt när vi kom på nya idéer: ›ja vi gör såhär!‹ eller ›titta vilken häftig bild jag hittade‹. Vi körde aldrig fast.

Den största utmaningen var att hitta bilder, vilket var väldigt viktigt för den typ av bok vi ville göra. I fyra dagar satt jag på Kungliga biblioteket och fotade av alla Aftonbladet- och Expressenartiklar som handlade om det vi skrev om. Ett något halvmördande jobb. Vi har fotat massor av vinylskivor och gamla affischer. Andra bilder har vi köpt loss och vissa bilder har svenska tidningar låtit oss använda bara de fått credit för det. Men vi har också haft tur. Jag fick kontakt med den världsberömda fotografen Henry Diltz, huvudfotograf på Woodstockfestivalen. Han hade en utställning i Sverige förra sommaren så jag åkte dit. Jag hade en bok om honom och han blev väl lite imponerad över att jag visste så mycket. Jag berättade att vi höll på med en bok om 1967 och han frågade: ›Men behöver ni inte bilder? Ni får ta hur många ni vill gratis från mig.‹ Så vi har fått kanonbilder. Vi hade verkligen en målsättning att boken skulle vara bildrik och jag tror inte att det finns en enda sida med bara text. Utan bilder hade detta blivit en uppslagsbok, nu kunde vi tack vare Peters formgivning skapa en känsla för hela det här psykedeliska flower-poweråret.

Och så har många av reaktionerna varit nu när boken kommit ut: ›jag sitter och njuter och kommer ihåg min tonårstid‹. Första upplagan sålde slut efter bara en måna