Eija Hetekivi Olsson, Bild: Ola Kjelbye

Eija Hetekivi Olsson om en enda lång anteckning

Författandet är ingen dröm jag har haft sen barnsben. Behovet att uttrycka mig har alltid funnits där, det finns hos alla. När jag var yngre skrev jag på väggar i trappuppgångar. Men att jobba med längre textmassor var något jag började med först som vuxen.

Ingenbarnsland var länge bara en enda lång anteckning, ett dokument som fylldes på. Jag hade i det läget ingen tanke på dramaturgi. Det var inte förrän förlaget kontaktade mig som jag förstod att det skulle bli en bok.
Jag hade skickat in manuset till tre förlag och därefter nästan glömt det. När det första förlaget ringde fick jag hjärtklappning och firade telefonsamtalet med en hamburgare efteråt. Kort efter ringde även de andra två. Sen dess har jag fortsatt arbeta med texten.

Jag skriver som jag vill och struntar i regler som säger hur man ska och inte ska skriva. Det är också mitt tips till andra, att inte vara neurotisk, våga bryta mot regler, gå utanför ramarna och skriva om sådant som får dig att brinna. Först var jag rädd att förlaget skulle försöka styra mig i en viss riktning, men de har tvärtom uppmuntrat mig att behålla mitt eget uttryck. Det är skithäftigt.

Det är en roman, men jag har använt mig av mina egna erfarenheter. Det är spännande att tänka på att någon annan kommer läsa och bedöma den, även om jag försöker låta bli tänka på det nu.

Ämnesvalet står mig nära. Samtidigt kan jag inte kontrollera hur andra människor kommer att reagera. Men det är inte tanken på goda recensioner som driver mig, jag vill försöka bidra till en förändring.

Jag tror inte att jag kan förändra världen med en bok, ensam kan man inte förändra några förhållanden, men jag har viljan att förändra och den funkar som drivkraft.