Åke Edwardson: ”När Tjechov rasar får jag skärpa mig”

Jag har haft kontoret sen 1998. Det är ett ateljéområde mitt i staden, konstnärer av olika slag håller till här. Själv delar jag korridor med en musiker, men han är ute på scenen på dagarna, så jag har stället för mig själv.
Normalt är det väldigt lugnt här, en oas, och det behövs när man är författare. Jag gillar inte att bli störd utifrån för jag har alltid varit lättstörd, ljudkänslig till och med. Men jag lyssnar alltid på musik. Med musiken är det tvärtom. Jag är van att skriva till musik. Jag hör den inte förrän den slutat spela, men då kör jag igång skivan igen.
Jag är som en tonåring som gör läxorna i ett jävla dån. Men jag stänger in mig i ett litet rum och koncentrerar mig till det. Musiken varierar, men mycket rock blir det. När jag skrev Winterböckerna blev det mycket jazz. Han gillar jazz, mycket mer än vad jag gör.

Klaustrofobisk känsla
Först hade jag bara det här lilla rummet, men sen slog jag ut väggen så det blev två rum. Man behöver yta att röra sig på. Jag har provat att skriva i fyra, fem timmar i sträck, och det är inte nyttigt. Man behöver röra på sig regelbundet under ett skrivpass och det räcker med några meter. Gå ut i köket och göra kaffe. Gå de sju stegen från skrivbordet till soffan, sätta sig och bläddra igenom ett manus eller vad som helst. Bara ta en paus några minuter.
Sitter man still kan det bli en klaustrofobisk känsla. Man arbetar ju med sitt huvud och med sig själv. Och då är det bra med lite yta.
Men det ska inte vara större. Det ska inte vara något palats man sitter i. Det ska vara mysigt och man ska trivas. Men inte för mycket, då blir man distraherad från det man ska göra. Mitt hus i Småland är ett palats. En ombyggd skola på 300 kvadratmeter med elva rum.
När jag tittar ut genom fönstret där, från mitt fantastiska arbetsrum, ser jag kyrkan och byn. Då längtar jag ut och iväg. När jag tittar ut genom fönstret här ser jag bara en stenmur, det är min utsikt.

Ibland blir det bara en mening
Det viktigaste av allt är att detta är mitt kontor, att jag inte sitter hemma. Där finns det alltid annat att göra. Jag tar mig omaket att åka tvärs över stan och vara här varje morgon klockan nio. Och när jag kommer hit ska jag jobba, inget annat.
Jag försöker sitta här i fyra timmar. Sen kan jag göra vad jag vill. Och den känslan, efter att man har avslutat en dag och man har skrivit något bra. Den är euforisk.
Ofta säger jag till mig själv att jag ska skriva fyra sidor. Ibland blir det bara två, ibland blir det bara en mening. Det viktigaste är att man känner att man gjort en arbetsdag.
Nu är mitt skrivbord tomt för jag håller inte på med nåt. Och när jag börjar på något nytt, får det inte ligga något gammalt kvar på bordet. Det är en viktig psykologisk situation, att det gamla är borta.
Men när jag håller på med ett projekt brukar jag alltid skriva ner idéer för hand på ett papper. Bara nyckelord som ska vara i kapitlet: ”Floden” ”Kenny” ”Till morsan” ”Korridoren” ”Väntan” ”Kerstin – frågetecken”. Det kanske är innehållet till kapitel ett. Sen börjar jag skriva på datorn. Så gör jag varje dag. Bordet blir snabbt översållat med papper och det städar jag inte bort förrän projektet är klart.
Det enda jag har på väggen är ett litet porträtt av Tjechov. Jag ville ha honom och inget annat där. Det är mästaren som tittar ner på mig. Han är kritisk som fan. När det porträttet trillar ner, då vet jag att jag får skärpa mig. Men det har aldrig hänt.

ANNONS

Tags: , ,