Anela Resic vinner Skrivas novelltävling på temat »Blodet« med en på samma gång kärv och gripande historia om längtan efter närhet.

Text: Anela Resic

Jag är inte den enda han ligger med men han är min kompis och han har en betongborr. En eftermiddag borrade han upp gardinstänger över alla fyra fönster i min trötta tvåa och jag brände brödet jag bakat som tack. Han tycker att det är odrägligt ljust i min lägenhet men eftersom han jobbar det tidiga skiftet ute i Torslanda går han ofta innan solen hinner kasta sina första strålar mot våra nakna kroppar. Han lämnar alltid doften av sin parfym på mina lakan och ett glas vatten på mitt nattduksbord när han smyger ut till kvart i sex-bussen.

En gång när vi druckit femhundra öl på vår favoritpub fick jag rida på hans rygg genom den skrämmande dungen nedanför mitt hyreshus. Han vet att jag undviker dungen på nätterna eftersom jag är övertygad om att det finns vålnader där och jag har i bästa fall svårt att hantera en levande kaktus. När han stormade upp för backen med mig på ryggen tjöt jag så högt av skratt att suckandet av tusen besvikna vålnader stämde in i sången. Skrattet lyfte natthimlen två hundra meter och jag var inte ens lite rädd för vad som kunde lura bland träden.

När vi trillade in i mitt sovrum den natten glömde vi kondomen och jag spillde tre dagar gammalt vatten på mina väldigt försenade låneböcker. Det gjorde ingenting för han torkade av dem när han gick till morgonbussen och sedan löste han min biblioteksskuld. Jag vet inte vad det kostade men han lämnade ett nytt glas vatten på mitt nattduksbord och drog för gardinerna när han gick.

Jag är väldigt dålig på att lämna tillbaka det som en gång givits mig men Margareta har snälla ögon och frågar inte om pappan. Jag vet att han har starka ben och spelar elbas på helgerna. En gång spelade han så hårt att hans fingertoppar fylldes av blodfyllda blåsor. Jag stack försiktigt hål på varenda blåsa med en knappnål och tömde dem i mina händer. Han klagade inte på smärtan men han frågade om jag var rädd. Den gången var jag inte heller rädd och han hjälpte mig att torka bort blodet från mina händer.

Margareta berättar att jag ska ta en tablett och sen ska hon hjälpa mig skrapa ut cellklumpen som är oss. Den cellklumpen är lika delar övertid på Volvo som en sjukskriven akademiker med en tvivelaktig relation till alkohol. Om vi hade någonting gemensamt hade han med säkerhet fått torka och borra och bära det på sin rygg. Han skulle ha varit draghäst och förman och jag skulle bränna oss precis som det bröd jag en gång försökte baka till honom. En gång bar han mig på sin rygg och nu bär jag honom i magen. Margareta gör ett ultraljud och försäkrar mig om att hon har gjort det här många gånger förr, men hon frågar inte om jag är rädd.

Om han inte tar ett extraskift brukar han köra mig till storköpet på Hisingen på onsdagarna. Ibland säger han att han ska lära mig köra bil och sen ska jag få skjutsa honom till de tidiga skiften i fabriken. Vi vet båda två att jag aldrig kommer köra honom någonstans men vi har roligt när vi skämtar om det i bilen. På onsdagar skriver han till mig att han är redo att köra men idag har jag inte svarat. Han köpte mig ett busskort förra veckan så han vet att jag klarar mig.

När Margareta sticker hål i den lilla blodblåsa som är oss kan jag inte låta bli att skrika till litegrann. Himlen sänks ner två hundra meter och tränger in i det lilla undersökningsrummet med blåa draperier till väggar. Margaretas barnmorskeögon tittar snällt mot mig och hon intygar mig om att jag klarar av det. Det gör jag också. Jag slår tillbaka mot dunkandet från mitt underliv och jag vill berätta att det är alternativet jag inte klarar av. Margareta säger att jag är duktig och att jag får gå hem om några timmar när jag vilat upp mig. Innan hon går berättar hon att det kostar tre hundra kronor.

Han är inte den enda jag ligger med men han är min kompis och han har betalat mina skulder. Två gånger har jag haft hans blod på mina händer och nu har jag tagit reda på vad det kostar.

 

Juryns motivering

»Osentimentalt, men ändå oändligt skört om längtan efter vänskap och närhet och om de olika jagen som ibland möts för att bli ett vi.«