Axel Olofsson tar hem förstaplatsen i Skrivas novelltävling på temat Skeppet.

Text: Axel Olofsson

Plexiglaset klibbar mot mina fingertoppar, temperaturlöst trots den svindlande kylan utanför. Nästan hela fönstret fylls av månens bottenlösa svärta sluten i en cirkel av azurblå eld. I bakgrunden glimmar stjärnor.

Det är fyra dygn sedan vi kastade loss. Nittiosex tysta timmar. Det kunde lika gärna vara nittiosex veckor. På dessa mörka farvatten har minuter och sekunder – en gång beståndsdelar av ett organiskt, flämtande, vibrerande flöde – reducerats till matematiska abstraktioner.

Jag sliter blicken från den spektakulära utsikten och ser mig omkring i hytten. Den vilar i ett dunkel på grund av jordförmörkelsen men jag skymtar tre små orörliga kroppar, hopkrupna tätt intill varandra vid den motsatta väggen. Tre par svårt spruckna, lätt särade barnaläppar.

Jag lägger försiktigt mitt öra mot var och en av dem i tur och ordning. Tre gånger fylls min hörselgång av varm, rosslande luft och tre gånger överväldigas jag av lättnad. De är svaga men ännu inte bortom hjälp. Mina småsyskon andas fortfarande.

Innan apokalypsen brukade vi bo i en hyreslägenhet nära floden. Pappa jobbade halvtid och jag fick pengar av honom för att handla mat. Han var en trollkarl i köket. På morgnarna brukade jag hjälpa honom med korsord.

Ur min smutsiga ryggsäck rotar jag fram en sportflaska som ännu ger ifrån sig ett svagt skvalpande ljud när jag skakar den. Kvar i ryggsäcken ligger två liknande flaskor och klapprar ihåligt mot varandra. Jag har ransonerat vattnet ända sedan avfärd, tre liter utslaget på sex dagar ger en halv liter per dygn, utslaget på fyra personer ger hundratjugofem milliliter per dygn och person.

Innan apokalypsen brukade jag, så ofta vi alla var lediga, ta med mina syskon till mamma utanför staden. Hennes villa hade en stor gräsprydd tomt där de små kunde springa och leka.

Mamma jobbade ofta och sov sällan. Det var av henne jag ärvde min passion för science fiction och när mina syskon hade somnat brukade vi sitta uppe sent och titta på filmer, oftast Alien eller Moon, ibland Blade Runner.

Det var någonting med det smutsiga och oljedrypande rymdskeppet i Alien som tilltalade och skrämde mig på samma gång. Hur chanslös framstod inte den industriella mekaniken med alla sina bultar och rör mot rymdens likgiltiga tystnad. Mot rymdvarelsen vars blod frätte igenom skeppets hull på bara några sekunder. I rymden kan ingen höra dig skrika.

Noga med att inte spilla minsta skvätt vattnar jag mina medvetslösa syskon, exakt tio droppar per mun. Sedan är det min tur. Jag drar ut på processen så att varje droppe verkligen hinner expandera och sugas upp i min torra munhåla. Smaken av liv bultar nästan smärtsamt i gommen.

Plötsligt börjar skeppet skaka våldsamt och jag kastas omkull. Jag slänger en blick ut genom hyttfönstret och ser att jordförmörkelsen har skymts av en mängd små svarta objekt som svärmar kring oss likt arga getingar. Vi måste ha styrt rakt in i ett asteroidbälte.

Två av mina syskon vaknar och börjar snyfta. Jag viskar att det inte är någon fara, att asteroidregn är helt normala när man åker på rymdresor.

Min yngsta syster Sara, som är sex år, tystnar och tittar på mig i mörkret.

»Vad är en asteroid?«

»Det är en stor sten som flyger runt i rymden.«

»Är dom farliga?«

»Bara om man krockar med dem.«

Innan apokalypsen brukade jag ta bussen till skolan. Det var en ganska liten skola för klasserna sju till nio. Jag hade lätt att skaffa vänner men svårt att koncentrera mig på lektionerna. På bilden ritade jag planeter och rymdskepp. En gång målade jag en jordförmörkelse som min lärare ramade in och lät hänga på väggen i klassrummet i flera månader. När terminen slutade tog jag hem den och gav den till mamma. Förhoppningsvis hänger den fortfarande på hennes vägg.

»Hur långt är det kvar?« frågar Sara.

»Tre ljusår« svarar jag.

Hon betraktar mig outgrundligt med sina barnaögon. Sedan stoppar hon tummen i munnen och somnar om.

 

Juryns motivering
»Vinnarnovellen motstår frestelsen att berätta för mycket. Genom de frågor som lämnas obesvarade tillåts novellen vara ett litet, litet skepp i en oändlig rymd, samtidigt som den är tydligt förankrad i en igenkännbar mänsklighet och ett tidsmässigt ›nästan nu‹.«

BOKTIPS! Funderar du på att ge ut en bok själv? I Ge ut din bok får du vägledningen som fungerar – oavsett hur många kronor och timmar du kan satsa på din bok. Författare är Johanna Wiman, till vardags redaktör på Skriva. Beställ här