Katarina Wennstam i stor intervju om framgång, författarskap och reaktionär kritik.
– Det är inte roligt att slå upp tidningen och läsa att man är en dålig mamma.

Redaktören hade fler synpunkter än väntat, därför drog mötet ut på tiden, berättar Katarina Wennstam medan hon lätt andfådd hinner få i sig en smörgås med avokado till lunch.
– Jag kan visa dig manuset, det är rött mest överallt. Till slut bara garvade vi åt hur många gånger jag skrivit ”ett snett leende”.
Detta säger hon utan att verka det minsta besvärad. Katarina Wennstam gillar nämligen samarbetet med sin redaktör, som hon jobbat med i tio år.
– Att få skriva böcker är ett privilegium i sig. Att dessutom få ha ett stort förlag som vill ge ut dem och en skicklig redaktör som nagelfar manuset är en otrolig lyx. Redaktören kommer in i ett sent skede och gör en stor insats när det gäller saker som språket, dramaturgin, sammanhanget och strukturen.
Själv tror hon att det är hennes journalist-jag som gör henne så mottaglig för feedback. Katarina Wennstam arbetade tio år som kriminalreporter på SVT innan hon sade upp sig för att bli författare på heltid 2007.
– Det har gjort mig van att samarbeta med andra längs vägen, tillsammans gör man det bättre. Det kommer inte att hända att jag en dag lämnar ett manus till förlaget som ingen har sett och kräver att man inte ska ändra ett kommatecken.

”Inget jävla hittepå”
Ytterligare ett bevis på journalistbakgrunden är Katarina Wennstams extrema noggrannhet när det kommer till detaljer.
– Själva temat, essensen i böckerna, skulle jag kunna sitta i en rättssal och försvara. Att till exempel det vanligaste brottet bland poliser är kvinnomisshandel, som jag skriver om i Dödergök, det är inget jävla hittepå. Men skulle jag ha fel i detaljerna så tar det udden av det jag vill säga, därför måste man kolla och kolla igen.
Manuset hon just gått igenom med sin redaktör ska bli första delen i Katarina Wennstams nya trilogi, romanen har fått namnet Svikaren och kommer ut i mars på Albert Bonniers förlag. Här möter vi en ny huvudperson i form av advokaten Shirin Sundin och handlingen kretsar till det yttre kring en fotbollsspelare som blir knivhuggen. Men enligt Katarina Wennstam ”rullar det inte en boll i hela boken”.
– Det handlar mer om vad som sker på läktaren och i omklädningsrummet än på planen. Det handlar om fotbollen som en manlighetsskapande arena. Men visst, jag har frusit mig igenom många derbyn som en del i researcharbetet.
Boken har hon skrivit under en minst sagt turbulent tid i livet. Vi ska återkomma till det.

Betydelsefullt hus
Vi träffas i Katarina Wennstams radhus i Saltsjö-Boo utanför Stockholm. Det är luftigt och ljust, smakfullt och omsorgsfullt inrett. Omgivningarna längs Skurusundet är svindlande vackra. Det här husets betydelse för henne är välkänt för alla som läst höstens stora snackis Happy, happy, antologin som Wennstam tillsammans med Maria Sveland var redaktör för och där de hävdade att en skilsmässa kan vara början på någonting bra, istället för bara elände som det ofta utmålas som. I sin egen text beskriver hon hur huset plötsligt blev livsviktigt att hålla fast vid i en tid när allt annat var osäkert.
– Vi ville såklart att Happy, happy skulle väcka en debatt, men jag var inte förberedd på att det skulle bli så stort eller vara så reaktionärt. Det är inte roligt att slå upp tidningen och läsa att man är en dålig mamma. Men debatter lägger sig och det som sedan finns kvar är boken som faktiskt blir läst./../

Läs hela intervjun med Katarina Wennstam i Skriva nr 2.

BOKTIPS! Funderar du på att ge ut en bok själv? I Ge ut din bok får du vägledningen som fungerar – oavsett hur många kronor och timmar du kan satsa på din bok. Författare är Johanna Wiman, till vardags redaktör på Skriva. Beställ här