Tvärt emot vad man kan tro medförde succéboken Små citroner gula inte någon skrivkramp, bara en stor tacksamhet. Skriva har pratat med Kajsa Ingemarsson om förväntningar, inspiration och glädjen i att välja och bestämma själv. 

Kajsa Ingemarssons mamma har alltid uppmuntrat henne att våga prova och satsa på det som känns roligast. Pappa har däremot predikat att det krävs disciplin och hårt arbete för att komma dit man vill. Båda budskapen tog fäste i henne. Så småningom mynnade de ut i en personlighet som är ”ganska mycket författarrollen i ett nötskal”, säger Kajsa Ingemarsson.

– Du kan vara världens mest kreativa människa och en fantastisk stilist; lyckas du inte konkretisera det genom att sitta och skriva timme efter timme, vecka efter vecka, så hjälper det inte. Jag upplever att båda bitarna finns hos mig, och det här livet passar mig väldigt bra.

Att hon är lycklig över hur tillvaron ser ut framgår direkt och hon säger:

– Alla letar väl i någon mån efter sin plats, ett sammanhang där man kommer till sin rätt och märker att ”här kan jag blomma”. Där kan det som är till din nackdel i andra sammanhang plötsligt gynna dig. Jag är till exempel ingen typ som passar i grupparbeten, säger hon och fortsätter:

– När du har hittat rätt går det du ska göra ofta lätt. Att saker och ting hela tiden känns som en kamp är ofta ett tecken på att vi befinner oss på fel ställe.

Läskiga hopp och byten

Det låter enkelt och självklart, nästan lite för enkelt. Men Kajsa Ingemarsson värjer sig mot inflikandet att alla kanske inte har möjlighet att ägna sig åt det de är allra bäst ämnade för.

– Det är inte så att jag har haft en jättesäck med pengar och kunnat göra vad som helst. Jag har skapat den här tillvaron och gått en lång väg för att komma hit. Mitt liv har innehållit många läskiga hopp och byten, det har varit ett väldigt sökande. Och det är inte säkert att jag har hittat hem för gott nu heller. Men vi får inte glömma bort att vi alla har en möjlighet att göra val, många fler än vi kanske först tror.

Den egna vägen till att skriva skönlitterärt på heltid beskriver hon som en raket i flera steg. I ungdomen gjorde hon inte så medvetna val utan hamnade snarare någonstans. Kajsa Ingemarsson har studerat ryska, polska och statskunskap och har en bakgrund på Säpo, något som är flitigt omnämnt i intervjuer.

– Visst hade jag ett intressant jobb, men ett stort steg var när jag lämnade den akademiska banan och började frilansa för radio och teve. Då insåg jag att det gick att välja ett jobb bara för att det är roligt.

Men hur bra hon än trivdes fanns det ändå begränsningar, hon beskriver det som att vara en kugge i ett stort hjul; från idé till färdig produkt hann det hända en massa saker som hon själv inte hade kontroll över.

– Att vara frilansare är fritt och roligt, men det är ändå lite ”fan, nu måste jag intervjua Kajsa Ingemarsson”, haha. Du väljer inte helt själv. Som författare kan jag styra helt ensam över min kreativa process.

Landets bäst säljande författare

Den tredje romanen Kajsa Ingemarsson skrev var Små citroner gula, knappast okänd för någon som låtit blicken vandra över butikernas pockethyllor. Boken sålde bra som inbunden, men det var först när den kom ut i pocket som allting exploderade.

Sammanlagt har den sålt i cirka 750 000 exemplar bara i Sverige, vilket 2005 gjorde Kajsa Ingemarsson till landets bäst säljande författare. Boken är dessutom utgiven i över 15 andra länder. Själv beskriver hon boken som ”snäll” och tror att förklaringen till framgången ligger just där.

– I det roffa-åt-sig-samhälle vi lever i är det ofta den som syns och gapar mest som det går bäst för. Här kommer den snälla, tystlåtna huvudpersonen Agnes och får det som hon förtjänar, det tror jag att många finner trösterikt.

Ingen prestationsångest

Det är lätt att tänka att Kajsa Ingemarsson måste ha fått prestationsångest efter framgångarna och lidit många kval när hon skrev nästföljande bok. Men hennes svar är ett entydigt nej – så var det inte alls. Dels har det att göra med att hon inte skriver uppföljare, varje bok är sin egen fristående historia, dels var Den ryske vännen i princip färdigskriven när Små citroner gula kom ut i pocket. Men den uteblivna skrivkrampen bottnar även i en mer djupgående filosofi som Kajsa har. Det handlar om var hon anser att historien kommer ifrån.

– Jag tycker om tanken på att jag bistår med hantverket och ställer min talang och erfarenhet till förfogande, men själva kärnan och gnistan i berättelsen kommer faktiskt någon annanstans ifrån.

Varifrån då?

– Ja, om det kan man prata länge, men jag brukar skilja på olika typer av inspiration. Den som kommer till mig genom intryck; upplevelser, möten, sådant jag kan ta in och omvandla. Sedan finns det något som jag i brist på bättre uttryck skulle kalla för ”gudomlig inspiration”.

Ingen gudstro

Själv säger sig Kajsa inte ha någon gudstro. Det handlar mer om en tro på att vi alla är del av någonting större. Hon kallar det för ett jättestort nätverk, som ibland ger oss uppgifter.

– Jag tänker på det som en källa av skapande. En sorts medvetande som vi alla kommer ifrån och samtidigt är en del av. Jag ser det som att jag får ta emot idéer från den där källan, men att det sedan är upp till mig vad jag gör med dem.

– Jag tror att det var meningen att den här boken skulle skrivas och nå ut till många människor. Tänk att jag fick den uppgiften, för det känner jag bara en stor tacksamhet. Så många har berättat om vad boken betytt för dem. Om jag sedan inte når de försäljningssiffrorna igen – det spelar ingen roll.

Kajsa säger att man inte får fastna i bilden av att framgång är detsamma som att sälja stora kvantiteter. Det finns något sorgligt i att vi är så fixerade vid att bli klara med våra manus, antagna av ett förlag och utgivna, menar hon.

– Jag förstår den viljan, men det kan förta en del av skrivglädjen. Visst kan man få dagdrömma om att sitta i morgonsoffan och prata om sin bok, det kan vara en morot i arbetet. Men den främsta drivkraften måste alltid vara en egen stark längtan efter att få skriva.

Divs av lust

Själv drivs hon alltid av lust, och till viss del även av rastlöshet. Det senare driver henne till att för varje bok vilja utmana sig själv.

– Jag ser de tre första böckerna som min skrivarskola, det var ganska enkla, raka berättelser. Nu vill jag alltid att det ska hända någonting nytt. Det enda som kan ersätta lusten att skriva är annars en stark känsla av nödvändighet eller angelägenhet. Den där ”jag-bara-måste”-känslan. Så var det med Någonstans inom oss. Den boken var otroligt envis, den bara skulle bli skriven. Så jobbigt har jag aldrig haft det med en roman.

Om det pågående skrivprojektet är hon förtegen men avslöjar att det inte är en roman utan handlar om det vi just pratat om; kreativitet och inspiration.

– Vi får se vad det blir av det, om det blir någonting alls. Men just nu säger lusten att det är det här jag ska göra.