Det påhittiga språket har varit hans signum och spelat lika stor roll som karaktärerna i hans böcker. Men i nya boken ligger fokus på människorna vi saknar, och på hur våra ord och minnen kan göra dem levande trots att de inte längre finns bland oss. För Jonas Hassen Khemiri är skrivandet ett sätt att göra sig odödlig.

– Okej, jag kan en rolig historia: Det var en man som gick in i en slipsaffär, och så sa han ”Jag vill ha en slips som går i stil med mina ögon”, och då svarade expediten ”Tyvärr, vi har inte blodsprängt mönster”.

Tystnad. Det är ett fånigt försök att få Jonas Hassen Khemiri att dra på munnen under fotograferingen, det går sådär.

– Alltså, nu kommer jag snarare se hånfull ut, säger han och, jodå, ler.

– Vi måste bygga historien mer, den är lite tunn – vem är han som går in i slipsaffären, vart ska han med slipsen? Jag känner inget för honom, fortsätter Jonas medan fotografen står på tå för att fånga hans anlete mot en spegelblank garageport.

Jonas Hassen Khemiri har precis varit på förlaget och hämtat sin nya roman. Hållit den i handen för första gången, bläddrat. En plastpåse med hans namn på väntade i receptionen, han tog med den ut på en bänk, drog några andetag och öppnade. Så fanns då boken. Alla tankar, alla timmar, alla ord, innanför gröna pärmar med guldtext.

– Det känns så himla overkligt, det är ju det här fysiska objektet som jag jobbat mot, säger han och väger boken i handen.

Det är kluvet att boken nu existerar, en mix av halleluja och antiklimax. Trots att första mötet med boken alltid stannar kvar är det svårt att matcha fantasin om den, bilden av romanen så som den såg ut innan den faktiskt fanns. Han jämför det med idén om kärleken, eller om den egna förmågan, båda har svårt att hitta lika storslagna motsvarigheter i verkligheten.

– Om den här boken så hade kommit nedseglande från himlen, levererad av sex nakna änglar, så skulle det ändå på ett sätt kännas lite ”det är ju bara en bok”. Och samtidigt: Det är en bok! Den kommer överleva oss båda, den kommer alltid att finnas.

Idén om beständighet är intimt kopplad till kärnan i skrivandet för Jonas Hassen Khemiri. Tanken på att efterlämna sig något, att orden kommer att finnas kvar även när han själv klivit vidare. Och också hur ord kan fylla en del av tomrummen efter andra människor, de som uppstår när någon saknas. De frånvarande personerna går som en röd tråd genom hans böcker – mamman i debuten Ett öga rött, pappan i succén Montecore – fullkomligt centrala men ständigt utanför bild.

– Människor har en tendens att finnas och sen inte finnas. Orden har fått komma in som ställföreträdande kroppar på något sätt, de formar fantasier om dem som inte är där, säger Jonas.

De senaste åren har han funderat mycket på vad som händer när människor går från att vara kroppar till att bli minnen, och på hur vi som är kvar bygger bilden av den saknade genom att pussla ihop de kvarvarande fragmenten. I den nya romanen Allt jag inte minns står Samuel i fokus, och vi förstår redan i starten att han inte kommer att finnas längre när boken är slut. Eller snarare att det är efteråt, att han redan klivit ur. I berättelsen finns en intervjuare, någon som samlar material om Samuel, som vill veta hur han var och vad han gjorde sin sista tid, få svar på varför han slutade finnas. Den insamlande personen cyklar in i bild mot slutet av boken, vi förstår att han har en tunisisk pappa och en svensk mamma och är författare. Slående lik bokens faktiska författare alltså, och det är svårt att inte undra om intervjuarens sökande i boken också är Jonas eget.

– Vissa saker måste man skapa fiktion kring, för man kan inte hantera dem på något annat sätt, konstaterar Jonas och man förstår att vi pratat färdigt om just det.

I korta stycken varvas vittnesmål från människor som stod Samuel nära – hans bästa vän och sambo Vandad, hans kärlek Laide, och i en del får Samuel själv berätta. Skikt för skikt återskapas hans person genom de andras minnesbilder. Också andra karaktärer fattas eller är försvinnande, som Samuels mormor som tappar både sig själv och sina nära genom att träda allt längre in i demensen, eller Vandads döda bror.

”Samuel nickade och han ställde inga följdfrågor, och i hans tystnad började jag berätta saker om min bror. Det fanns ingen logik i det jag sa, jag bara berättade att min bror alltid hade velat ha ett tv-spel, men att han hade fått nöja sig med ett Gameboy och att hans favorit-Turtle hade varit Leonardo i början och sen Rafael och att hans turkosa pyjamasbyxor hade dålig resår och eftersom han alltid drog upp dom på ena sidan så satt pyjamasbyxorna alltid snett /…/”

Det blir tydligt att det är i detaljerna man kan få fatt i människan. De till synes meningslösa småsakerna blir hässjor att hänga minnena på och gör att vi kan komma åt också lukterna, huden, ljuden som rymmer den saknade.

– Boken är inte bara det som sägs utan allt som inte sägs, den är alla glipor, alla hålrum, alla växlingar, säger Jonas. Hålrummen i boken är på något vis kanske också hålrummen som Samuel har lämnat efter sig, eller hålrummen som vi alla går runt och bär av människor som vi har haft i vår närhet som inte finns längre. Hur fan dealar man med de där hålrummen? Kan vi fylla dem med svinmånga ord? Ja, det är väl en strategi. Men hur mycket vi än försöker minnas personerna som inte är närvarande så kommer hålrummen att finnas kvar.

Läsaren får ta ställning till vems bild av Samuel som väger tyngst – den svikna vännens, den förälskades, den samvetstyngdas. Är Samuels egen röst om sig själv självfallet den mest sanna, eller ger alla sammanvägda en komplett personpalett? Rösterna filtreras samtidigt genom intervjuaren som lägger samma pussel som en själv.

– Drömmen var att läsaren skulle få känslan av att ”aha, jag får lappa ihop bilden av den här undflyende karaktären på samma sätt som insamlaren gör”. Men det är också en efterkonstruktion, det är ju jag som sitter i en soffa nu när boken finns och säger det. När jag skrev tänkte jag inte så, jag ville bara skriva en enkel vanlig kärleksroman utan krusiduller, säger Jonas.

I de flesta av hans tidigare verk har språket varit en bärande del av historien, en huvudkaraktär bredvid de fysiska personerna. Hans sätt att konstruera nya ord och uttryck har kallats ”khemiriska” och blivit hans kännemärke. I Allt jag inte minns har ambitionen varit en annan, nu ville han ge språket en mindre aktiv roll och låta intrigen och människorna stå i odelat centrum. Visst är historien på ett sätt en klassisk kärlekstriangel där A blir kär i B som blir kär i C, men greppet med de snabba filmiska klippen från en berättarröst till en annan är sitt eget.

– Formen är kanske underlig om man jämför med en historia berättad i tredje person imperfekt, men det är ju också en form. Man glömmer lätt att alla former vi har omkring oss är skapade, de är konstruktioner och konventioner.

Han lät flera personer i hans omgivning läsa manuset innan det skickades till förlaget, och upplevde att de vana läsarna reagerade mer över formen än de mindre erfarna.

– Har man inte läst så mycket är det kanske snarare jättekonstigt med fyra sidor beskrivningar av en skog, säger han och imiterar en förorättad läsare: ”Jag har fan varit i en skog, alla har varit i en skog, jag skiter väl i hur en skog ser ut.” Det är ju ett annat sätt att se på det, konstaterar han.

Vi sitter på ett dussinfik på Hornsgatan i Stockholm, Jonas tuggar kycklingsallad ur plastlåda. Det långa håret har ett fåtal grå strån, han talar genomgående med nedskruvad röstvolym. Det är lätt att känna sig skränig bredvid honom, som någon som drar dåliga vitsar.

– En sak som vore roligt att prata om är den här roliga historien, säger han. På riktigt. Han kommer in i slipsaffären, vi har inga rödsprängda… Vad skulle få oss att bry oss om honom? Jag har alltid varit nyfiken på det – vad som utgör en historia, och vad som gör att den får den reaktion som man vill åt.

För varje nytt bokprojekt gör Jonas ”superstrukturerade” planer för hur berättelsen ska bli, vem som gör vad och vart den är på väg. Men när han väl börjar skriva dröjer det inte länge förrän planen kastas åt sidan.

– Jag skriver kanske fyra stycken och sen brukar karaktärerna eller handlingen säga till mig att ”du, det där dokumentet med din plan, det kommer inte att funka för vi styr det här nu”. Då gäller det att inte få panik över sin egen otillräcklighet utan låta sig resa med historien och se vart den vill.

Han beskriver maktförlusten som en del av mysteriet med skrivandet, och det som utgör den främsta lockelsen.

– Om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig förstått det där som en del andra författare pratar om, att det är en smärta att skriva. Det är ju det svåraste som finns, men det är det som är så härligt, att det är så många timmar som det inte blir det som man vill att det ska bli.

Som allra roligast har han när ingenting finns annat än berättelsen, när kontrollen är helt förlorad. På frågan om varför han alls skriver pausar han länge.

– Jag märker ju att jag inte är en lycklig person om jag inte skriver.

Barndomens dagbok är fylld av redogörelser för vardagen men också av noveller om miljöer och världar Jonas Hassen Khemiri inte hade någon koppling till. Det finns en notering från de tidiga tonåren där han varit på sin kusins kalas och suttit och läst en bok som gjort intryck. Han beskriver då en egen bokidé om en kille som har arabiskt ursprung och växer upp i Stockholm. I stora drag grunden till vad som tio år senare blev debutboken Ett öga rött. Men när det skrevs var orden fortfarande privata och hemliga.

– Jag är inte uppvuxen i en miljö där det fanns människor som skrev. Jag minns att mamma en gång skickade ett brev till Theodor Kallifatides, och att hon fick svar. Det var helt ofattbart för mig. Jag hade ju läst Kallifatides men han var bara ett namn på en bok, han var bara text. Det var som att jag då fattade att han faktiskt fanns.

Efter studenten reste Jonas runt i mellanöstern, han skrev en text om en vägspärr i Palestina och skickade till Dagens Nyheter. De ringde upp och ville publicera den, till och med betala för den.

– Större än såhär blir det inte, tänkte jag. Och sen såg jag det som ett tecken. Vadå, har jag förmågan att skriva någonting som någon annan ska läsa?

Han åkte till New York och jobbade i en butik som sålde pastellfärgade mockalinnen och lyckades med konststycket att inte sälja en enda sak, men han skrev färdigt ett bokmanus. När han kom hem skulle det skickas till förlag.

– Jag kommer ihåg att jag stod vid en brevlåda på Sveavägen och precis när kuverten landade på botten, när jag hörde det där klunket, så tänkte jag: ”Vad håller jag på med, det är ju inte det här jag ska skriva”. Jag kände att jag hade skrivit det för någon annan, för dem snarare än för mig.

Jonas pluggade på Handelshögskolan, fick praktikplats på FN i New York, gjorde saker som han kämpat för att uppnå.

– Det var sådant som borde gjort mig lycklig, men jag kände samtidigt att det är inte hit jag ska. Ingenting kunde mäta sig med att sitta med den där morgontidningen och se mitt namn och min text. Det var någonting i det där beständiga som var förtrollande.

Ett nytt bokmanus tog form och när förlagen hörde av sig om den första texten, och var nyfikna men ville göra ändringar, skickade han istället Ett öga rött direkt till den förläggare han tyckte förstått honom bäst – Stephen Farran-Lee, då på Norstedts.

Inför första mötet med förlaget pluggade Jonas litterära referenser, han förväntade sig något i stil med ett läxförhör.

– Jag var supernervös och tänkte att jag skulle säga saker som ”här är det varmt som i en novell av Tjechov”, skrattar Jonas. Men så träffade jag Stephen och han satt i shorts på kontoret, bara en sån sak. Det var så fint att känna att vi direkt kunde dyka in i texten.

Jonas arbetade om manuset och lämnade in en ny version hösten 2001, han var då 23 år gammal och läste litteraturvetenskap på universitetet. När han kom ut från en föreläsning hade Stephen lämnat ett meddelande på telefonsvararen. De talades vid och han fick veta att de beslutat att ge ut hans roman.

– Jag blev helt till mig och kände ”Shit vad coolt, det är det största som hänt mig!”, men jag svarade ”Vilken soft start på veckan”.

Han härmar sitt yngre jag på snajdig stockholmska, skakar sakta på huvudet.

– Jag tror det var rädslan. Det ska bli en bok! Människor kommer att läsa den och ha åsikter.

Glappet mellan att boken är inskickad och att den finns i fysisk form är alltid den känslomässigt jobbigaste, då som nu. I mellanrummet lever fantasin om att romanen kan vara allt, och inget. I väntan på publiceringen av Ett öga rött gick vågorna höga inombords och växlade mellan gruvligt självförakt och total hybris. På hösten 2003 klev Horace Engdahl ut genom Svenska Akademiens dörrar och tillkännagav med sedvanligt högtidlig stämma: ”Det är väldigt ovanligt att vi ger nobelpriset till en debutant, men den här boken är så bra att vi har gjort ett undantag.” Nä, så var det inte, men det var ett av de scenarier som utspelade sig i Jonas Hassen Khemiris inre. Och sedan det helt motsatta.

– Jag föreställde mig hur människor på olika kulturredaktioner läste högt ur boken och skrattade, att de rev ur sidorna och rullade cigaretter av dem, kastade pil på författarfotot. Båda ytterligheterna fanns när jag vandrade runt och väntade på att den skulle finnas.

Debuten landade på en mjuk jubelkudde kantad av exotiserande guldbrokad, kultursverige älskade att älska vad man i början av 2000-talet älskade att benämna som rinkebysvenska. Trots att boken till stor del bygger på ett helt nyuppfunnet språk, och författaren är uppvuxen på Södermalm. Man kan ana att Jonas Hassen Khemiri fick ägna åtskilliga timmar åt att handskas med vad som också kan skönjas som återkommande teman i hans böcker – hur man blir till av andras blickar på en, och den svårhävdade rätten att få definiera sig själv.

Nu tolv år senare upplever han att han inte står och faller med mottagandet av hans texter på samma sätt som i början. Det har blivit fler romaner, uppmärksammade debattartiklar och pjäser som spelats på de största scenerna i Sverige och vidare ut i världen. Listan på utmärkelser är lång och de svalare recensionerna kan väl i ärlighetens namn räknas på den ena handens fingrar. Ändå är det skönt att gå in i en skrivperiod igen nu när Allt jag inte minns kommer ut.

– Det gör mig lite mer immun, att hjärnan redan är på något annat, säger han.

Han har lite idéer, lite grejer han inte vet svaret på, och det är oftast så det börjar.

– Jag går och kliar på något där jag inte riktigt vet vad jag tycker. Att hitta den där osäkerheten eller klådan brukar vara en bra startpunkt för mig, det är ett tecken på att det skulle kunna bli något längre.

Plastlådan är tömd på kycklingbitar och återstår gör en tunn historia om en man i en slipsaffär.

– Jag tror vi måste bort från punchlinen och göra honom mänskligare, säger Jonas. Vi måste stå på hans sida i kampen för att hitta en slips. Han måste förändras på något sätt så att han inte är på samma plats i början och i slutet av historien.

Fast den gåtan löser vi inte idag. Slipsmannen blir kvar där i affären, utan kropp och riktning, och med fortsatt blodsprängda ögon.