Så här kan skrivandet också se ut:

En djupt lärd man sitter på ett anrikt café i Berlin. En svart anteckningsbok och stora tankar som svävar förbi. Han kastar en blick ut på gatan, skriver några rader, och landar i en elegant aforism om livet och de stora konsterna. Sedan reser han sig och går ut i vimlet.

Horace Engdahl skiner upp när jag konfronterar honom med den romantiska bilden av honom själv, som han lite självironiskt delat med sig av i sin senaste bok Cigaretten efteråt.

– Men den är sann! Och det är ju fantastiskt. Har man jobbat som en gris i decennier kan det plötsligt komma ett ögonblick då man uppfyller den där bohemiska drömmen. Då får man njuta av det en stund, säger han. Men tillägger snabbt:

– Glorifieringen av författaryrket som finns, den är totalt missvisande. Det är absolut det värsta yrke som finns. Om du kan välja något annat, så gör det.

Vi ska återkomma till det där med skrivglädje och författarångest. På senare tid har Horace låtit sig hemfalla åt ett skrivande som är rakt igenom roligt, vilket får honom att skämmas en smula. Men nu sitter han bekvämt rakryggad på en mycket gammal stol i rokoko-stil längst i in Bellmanrummet på Svenska Akademien – tryggt omgärdad av Nobelbibliotekets 325 000 volymer och raderna av Nobelpristagare som stirrar ner från sina porträtt högt där uppe. Under en hel massa år var det Horace som fick stå som själva symbolen för allt det här – för Snille och smak, och den stora uppgiften att arbeta ”uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”, som det står i Akademiens stadgar. Så vad ger en text styrka? Vad menar folk egentligen när de säger att en författare har ett ”bra språk”?

Inte helt otippat visar det sig vara lite mer komplicerat.

– Det finns ingenting sådant som gott och dåligt språk, säger Horace.

– Litteraturen är över huvud taget inte till för att vara språkligt vacker i någon allmängiltig bemärkelse, utan varje text måste ha den språkliga form som är funktionell beroende på de konstnärliga syftena.

Med andra ord: Ett språk ska funka i sitt sammanhang. Och det är lika bra att klargöra det från början – Horace Engdahl har ingenting emot deckare. Inte heller feelgood eller chick lit eller romance, eller någon annan bästsäljande underhållningsgenre.

– Populärlitteratur har funnits i tvåhundra år nu. Den är outrotlig och har ju ett syfte. Det är ingenting man behöver uppröras över, säger han.

– Då kan jag tycka att det är ett större problem att motivera den höglitterära litteraturen, för den talar uppenbarligen till relativt få personer. Själv har jag kommit till slutsatsen att den ändå är omistlig, men det är en helt bisarr idé att man skulle försöka tvinga människor att läsa bara den litteraturen. Jag tror att man måste acceptera att det här är olika verksamheter fast de benämns med samma namn.

Däremot vänder han sig mot texter som försöker vara något de inte är. Det sanna och ärliga syftet med en deckare är till exempel att bereda läsaren spänning, fastslår han. Konstnärligheten kan ligga i förmågan att konstruera ovanliga intriger, att övertygande skildra våld eller att skriva dialog på ett levande sätt. Men språket i en deckare är i första hand ett transportmedel.

– Du ska föra läsaren genom handlingen, och det viktiga är att det uppstår ett slags gåtfullhet, som upplöses i visshet. Det är genrens krav. Men så finns det deckarförfattare som använder sitt språk för att markera en högre tillhörighet, att de är riktiga författare, och det ger ju inte läsaren något som helst nöje. Det är bara ett sätt för författaren att tillfredsställa sin fåfänga. Det måste man se med förakt.

Han jämför med när intellektuella ibland skriver om mat eller fotboll.

– Det är som om de måste göra några balettskutt, så att man ser i artikeln att ”jag är minsann inte en vanlig matskribent eller sportjournalist, jag är en författare”.

Djup suck från Horace. Sånt är oärligt. Ett slags skrytsamt poserande som han själv försöker undvika till varje pris. Han kallar det för ”formuleringsäckel” och blir obehaglig till mods om det han skriver känns ”litterärt”.

– Ja, för då känns det som att jag på något sätt försöker plocka poäng genom att visa mig duktig. För mig är litteratur och skönskrift två helt olika saker. Och jag tycker egentligen inte att skönskrift har någonting i litteraturen att göra. Man ska akta sig för att skriva vackra meningar.

I sin nya bok Den sista grisen, som kommer ut i april, skriver Horace: ”Den sanne stilisten ger inte intryck av att ha något syfte med det han skriver, inte ens att skriva väl.

Boken består precis som hans båda tidigare, Meteorer och Cigaretten efteråt, av fragment, aforismer och personliga betraktelser över livet. Hans syn på litteraturen, stilen och konsten löper som röd tråd genom texterna, precis som den gjort genom hans eget liv.

– Stilen är som stolen man sitter på, den ska helst märkas så lite som möjligt, säger Horace.

– Så vad ska man då göra med sitt språk i litteraturen? Ja enligt min mening är det bästa att man försöker tänka så lite som möjligt på det.

Han förstår att det kan låta egendomligt. Språket är ju hans redskap, men Horace är bestämd: En författare bör inte lägga ner alltför mycket omsorg på att skapa intressanta formuleringar.

För Horace finns det egentligen bara fyra alternativ, som han på kortast möjliga utrymme sammanfattat i Meteorer:

1. Man har något att säga och säger det.

2. Man har något att säga men säger något annat. 

3. Man har inget att säga och tiger.

4. Man har inget att säga men låter ändå orden flöda. 

Följer man alternativ 2 kan det eventuellt bli litteratur, menar han (alternativ 3 är ”oantastligt men mycket ovanligt”).

– Schopenhauer fick en gång frågan om vad som är hemligheten med god stil. Då sa han: …dass man etwas zu sagen habe: O, damit kommt man weit!, säger Horace och myser.

– Du kan väl tyska? Det betyder: ”…att man har någonting att säga: O, det kommer man långt med!” Det var hans råd när det gäller stil.

Fast det finns en begränsning i det resonemanget, medger han. Det finns nämligen en form av skrivande som utgår från själva språket, utan att för den skull vara ett dugg konstlat. Där blir språket inte ett sätt att skapa effekter utan är själva utgångspunkten för skrivandet. Man kan hitta det både inom poesin och prosan.

– Men då skriver du för att du har ett kärleksförhållande till språket självt. Du skojar med det, du leker med det, överdriver och hittar på nya ord och kombinationer. Du driver språket över branten så att säga. De som har den genuina barnsligheten i sitt språksinne kan åstadkomma häpnadsväckande ting, säger Horace.

– Men det kan man inte lära sig. Och man kan egentligen aldrig bli bättre på det. Antingen finns det inom dig eller inte. Jag har det inte i mig, och därför vore det bara löjligt att försöka imitera det förhållandet till språket.

Så hur vet man vilket som är ens eget språk? Den där litterära rösten som inte poserar eller imiterar andra? Horace har funderat en hel del på det där, hur den egna tonen uppstår hos författare.

– Man börjar med att imitera andra. Det har alla författare gjort, så långt tillbaka vi kan följa den litterära utvecklingen. Men så småningom måste man kasta loss och ge sig iväg på egen hand.

Horace vill gärna betona vikten av detta. Känslan av att ha någonting att tillföra är viktig. Kanske det viktigaste av allt om man ska fortsätta skriva.

– Annars blir det avgrundslikt dystert. Då blir det en ren viljeakt att sätta sig vid skrivbordet, och ingenting annat. Det handlar inte om att du ska skapa en ny Ulysses eller Bergtagen, men du måste känna att dina föregångare har lämnat någonting osagt, och att du har kommit till världen för att säga det. Och det kan vara hur litet som helst. Det kan vara någon erfarenhet som du bär på som ingen annan har. Eller en känslonyans, eller bara ett slags stuk som du har. Då känner du att det är meningsfullt. Du känner att det här! Det var det som just du kom hit för.

Det glimmar till i hans ögon. Han kunde uppleva det där redan på 70-talet när han började skriva essäer. Och när han långt senare hittade sin nuvarande form, med fragmenten och aforismerna, då var det som om alla slussar öppnades.

– Det här var ett härligt sätt att skriva, kände jag. Och så lätt det gick! När det väl kommit igång, var det som om en ande inom mig hade vaknat, som hade legat försänkt i slummer sedan barndomen. Nu pågår det där hela tiden inom mig. Jag kan inte låta bli att producera såna där fragment. Min nya bok kommer i april, men jag har redan skrivit en halv bok till. Och nånstans inom mig kan jag känna dåligt samvete för det.

Varför det?

– Kanske för att det är uteslutande lustfyllt. Det är nästan omoraliskt tycker jag. I flera decennier skrev jag långa och lärda essäer och försökte frambringa ny kunskap. Jag var rätt nöjd med det, och egentligen tror jag på disciplin. Ska du skriva en roman eller avhandling eller essäsamling, så måstedu  kommendera dig själv till skrivbordet varje dag och hålla på tills du är färdig. Men i det här skrivandet finns ingen sådan dimension alls, utan det kommer när det vill. Ibland kan jag känna en slags förtvivlan över att det har gått på det sättet. Jag kan tycka att det bör kosta mer blod, svett och tårar att åstadkomma litteratur.

För annars…?

– För att annars… Haha, jag vet inte! Men du vet, sen kan jag börja längta efter andra saker också. Jag har till exempel knappt skrivit några berättelser i mitt liv. Ja, jag kan längta efter att skriva en jäkla berättelse!

Horace hejdar sig. Försäkrar att han aldrig haft ambitionen att skriva romaner på riktigt. Men det finns några romanförfattare som kan väcka hans avund. De där naturliga berättarna, som liksom har det i sina hjärtslag.

– Ta Selma Lagerlöf, som är en av mina stora litterära idoler. Hon behöver bara ta några djupa andetag och så sätter berättelsen igång. Den stiger fram, och den växer och tar oss i besittning, och den är nästan alltid lika underbar. Så ser en riktig, född berättare ut. Och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att komma i närheten av att åstadkomma någonting som det hon gör i sina mest förströdda stunder. Därför att jag inte är född med den gåvan. Det är väldigt få som är det. Man får inte sörja över det, men ändå… om jag någon gång skulle vakna med en berättelse i huvudet, så skulle jag bli glad.

Fast det bedömer han som ganska osannolikt. Och han är nöjd som det är, säger han.

Det finns ett stycke i Cigaretten efteråt, där Horace Engdahl sammanfattar läget på livets middagshöjd:

”Han skriver allvarliga artiklar för att dölja att han inte har något budskap. Han umgås för att dölja sitt bristande människointresse. Han besvarar brev för att dölja sin irritation över att ha fått dem. Han läser böcker för att dölja hur bestört han är över författarnas ordrikedom. Han visar oupphörligen nya prov på duglighet för att dölja att han är olämplig på sin post. Han håller sig i form för att dölja att han är slut i varenda fiber.”

Så där håller det på – tills den där avslutande aforismen får sätta punkt för klagosången:

”Egentligen behöver han bara en blå
himmel och en anteckningsbok.”

– Det är lika bra att göra en sak klart för sig från början, säger Horace.

– Det normala tillståndet för en författare är att känna sig ensam och bortglömd. Men varje gång det händer att du får en tanke och skriver ner den, och det ser absolut rätt ut, ja, då spelar resten ingen roll. I det ögonblicket är du fri.