Tillhör du dem som går och drar på det? Kanske känner du att du inte är riktigt redo, att du måste skaffa mer livserfarenhet, eller vänta tills det lugnar ner sig lite i livet. Eller så inbillar du dig att det redan är för sent. För du har ju knappast undgått att vi lever i en åldersfixerad tid, fullt av ”underbarn” och sådana som ”debuterade sent i livet” trots att de knappt fyllt fyrtio. Vad har en litterär medelmåtta som du att du komma med egentligen? Sorry, men skrivande är inte den sortens sport där åldern är en ursäkt. Och grattis. Vill du verkligen skriva är det ett gyllene tillfälle att börja nu. Oavsett om du är 15 eller 75. Skriva pratade med tre författare som insett just detta.

 

Bild: Vide Kolli

LYRA EKSTRÖM LINDBÄCK: ”Tänk att det är det sista du får göra i livet”

 

Hon debuterade som 22-åring med Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Men någon nybörjare var hon knappast. 

Hur kom det sig att du blev författare så tidigt?

– Jag hade skrivit på ett fokuserat sätt sedan jag var 14 ungefär, gick en skrivarlinje i gymnasiet och fortsatte direkt till Biskops-Arnö när jag var 19 år. Jag har inte gjort så himla mycket annat. Med unga författare tror jag att folk kan få intrycket att man kommer från ingenstans och precis har börjat skriva, men oftast ligger det mycket hårt arbete bakom. Ålder är en väldigt godtycklig måttstock när man inte vet något annat om en människas liv. Många som debuterar i 40-årsåldern har kanske precis börjat skriva. Vissa tar sig tid på allvar först efter pensionen.

Tror du att unga människor kan bidra med något till litteraturen som äldre går miste om?

– Alla människor är olika, unga eller gamla. Men alla som står utanför den litterära världen kan definitivt dra fördel av
en större frihet att själva definiera vad litteratur är.

– Fast egentligen är ju det där en ganska bisarr fråga – varför undrar man aldrig om 40- och 50-åringar har något att bidra med på den litterära scenen? Jo, för att medelålders människor ses som individer och inte som en homogen grupp.

– Det finns säkert en del briljanta 20-åringar som man inte ser på det litterära fältet, för att man är så besatt av etablerade författare att man hellre fyller kultursidorna med klyschiga dödsrunor än gräver efter okända röster. Därmed inte sagt att denna begåvade 20-åring skulle vara så radikalt annorlunda från sina döda företrädare. Hen kanske reser runt i Europa och experimenterar med droger och okonventionella kärleksrelationer, men läses som ung och nyskapande och lite provokativ, medan Birgitta Stenbergs böcker med nästintill identiska teman kanoniseras som folkkära klassiker, för att man har hunnit vänja sig vid hennes namn och för att hon är död.

Men tror du att drivkraften och anledningarna bakom skrivandet skiljer sig beroende på när i livet man börjar? 

– Jag tror definitivt inte på klyschan om att äldre människor i högre grad skulle skriva för att berätta om sina erfarenheter. Relevanta erfarenheter kan man ha redan som barn, och det finns ingen garanti för att man har haft ett mer innehållsrikt liv bara för att man är 80 år gammal.

– Vissa tenderar ju också att stelna till med tiden, men jag tror inte att det nödvändigtvis hänger samman med ålder, snarare med att man väljer att konsolidera sin roll. Man står inte ut med osäkerheten en längre period utan vill veta vem man själv är och vad man håller på med, och så slutar det med att man skriver samma bok om och om igen. Det händer också en del ”yngre” författare, att de redan efter sin första bok tycker att de har hittat ett spår eller ett språk som fungerar och som är deras. Eller så händer det redan innan man ens har publicerat något att man har definierat vad man håller på med. Så istället för att pröva sig fram lägger man sig i redan tillrättalagda fåror.

– Samtidigt känner jag att jag har lärt mig saker som jag inte kunde när jag var yngre, framförallt att se saker ur flera olika perspektiv. Vågar man släppa taget om den man trodde att man var så kan man bli en ny person många, många gånger i sitt liv. Och sedan kan man samla alla de personerna i huvudet när man skriver och se vad som utkristalliserar sig när allas känslor får vara närvarande samtidigt.

Finns det en trygghet i att ha ”hela livet framför sig”? Så att man har tid att testa grejer och misslyckas?

– Jag tänker att ingen har någon jävla aning om när livet kommer att ta slut. Jag tror att det är bra att skriva med den utgångspunkten oavsett hur gammal man är, att detta kanske blir det sista jag får göra i livet. Och att man är beredd att ge allt. En massa människor vill bli konstnärer och författare idag utan att egentligen vara beredda att satsa allt, kanske för att de känner nån typ av existentiell tomhet som de önskar att kulturen kunde fylla. Men att skriva en bok eller vara med i en utställning är inte värt någonting i sig. Jag har skrivit tre böcker nu, och de är väl fina och helt okej och kanske till och med en smula intressanta. Men ingen av dem är i närheten av vad jag egentligen skulle vilja skapa. Det krävs en lite störd personlighet för att vara beredd att stå ut med känslan av att ha gjort något medelmåttigt, och samtidigt tro sig om att kunna skapa något storslaget. Särskilt i Sverige tror jag att vi har svårt för sådana människor. Och det är inte lätt, särskilt om man har blivit uppfostrad som tjej, att tycka att man själv är något mycket mer än vad man bevisligen är. Man blir uppfattad som jobbig. 50 procent av skrivarbetet handlar för mig om att stå ut med att vara en sådan person. Men jag tror att bra litteratur kräver en viss typ av storhetsvansinne, en förmåga att kräva något enormt av sig själv och tro på att man klarar det. Annars kan man lika gärna göra något mindre ensamt, mindre ekonomiskt utsatt, mindre osäkert med sitt liv.

 

Bild: Ulrica Zwenger

Bild: Ulrica Zwenger

LARS BERGE: ”Gav jag det inte ett allvarligt försök skulle jag bli olycklig”

 

Lars Berge debuterade som 39-åring med romanen Kontorsninja. Det var helt enkelt dags.

Varför skrev du boken just då?

– Folk i min omgivning hade börjat ägna sig åt löpning och höll på att springa olika maratonlopp, prata om kilometertider och lägga en massa pengar på skor och utrustning. Men eftersom jag alltid haft usel kondition och tycker att det är tråkigt att springa var det ingenting för mig. Däremot kunde jag förstå känslan av att livet rusar förbi utan att man någonsin utsatt sig själv för några större utmaningar. Så skrivandet blev min löpträning, och romanen mitt maraton. För skrivande är också ett slags sport tycker jag, som har sina olika redskap, som kräver uthållighet och regelbunden övning. Och det fina med litteraturen är ju att som 40-åring betraktas du fortfarande som relativt ung och lovande. Dessutom är det ju något av en bedömningssport. Ifall du tappat stinget syns det inte lika tydligt som exempelvis inom längdhopp.

Hade du drömt om att bli författare tidigare? 

– Det var inte så mycket en dröm som en tvångstanke. Jag visste att jag skulle bli tvungen att skriva en bok. Eller åtminstone försöka göra det. För om jag inte gav det ett allvarligt försök skulle jag bli olycklig. Eftersom jag levt på mitt skrivande som journalist sedan jag slutade plugga har jag aldrig skaffat mig någon romantisk bild av vad det innebär att vara författare. Jag visste redan att skrivandet skulle kräva hårt jobb, en hel del ångest och ”medges ej”-kvitton. Så det kom inte som någon överraskning när det visade sig att det var precis så.

Din debut handlade mycket om längtan bort från det inrutade livet och drömmen om något annat. Representerade skrivandet den drömmen hos dig själv?

– Jag kan inte säga att jag längtar bort från mitt liv. Däremot är jag djupt fascinerad av försvinnanden och människor som visar sig leva okända dubbelliv. Det spelar ingen roll ifall det handlar om superhjältar, graffitimålare, spioner eller snattare. En nyhetsberättelse som berörde mig djupt var den om ”snömannen”. Killen som tagit sin bil, åkt upp till Norrland och stannat vid en skogsväg och sedan bodde i sin bil medan den snöade över. Han beskrev tiden i bilen som den lyckligaste i sitt liv. Jag tror att den där längtan efter frihet är något universellt. Och ja, visst kan skrivandet handla om att fånga den känslan. Men lika mycket om att definiera vem människan egentligen är i det där rutnätet. Att förhålla sig till den ständiga konflikten i längtan efter att vara fullständigt fri och de strukturer som trots allt skapar mening i tillvaron. Som familj, jobb och andra relationer. Det som är bra med att skaffa barn är till exempel att man blir väldigt medveten om vad i livet man tycker är viktigt. Man tvingas göra prioriteringar. Samtidigt slutar man ta sig själv på så mycket allvar. Det kan faktiskt underlätta en hel del när det kommer till skrivande.

När du väl blev författare, kunde du då undra varför du inte blivit det tidigare?

– Ja, verkligen. Men samtidigt kunde jag aldrig ha blivit det tidigare. För mig har det tagit 20-30 år av dagligt skrivande i olika former för att hitta en slags röst och en syn på världen som jag känner är min egen. Jag är mycket avundsjuk på dem som hittar sin ton i unga år och kan börja producera. Det är först nu jag vågar lita på att det jag har att berätta om livet skulle kunna ha betydelse för någon annan.

Tror du att mängden livserfarenhet påverkar andra aspekter av skrivandet?

– Säkert, men jag är osäker på hur. En gyllene regel är ju att man ska skriva om saker som man själv känner till och chansen att man ska känna till fler saker när man hunnit leva lite längre är ju rätt stor. Men samtidigt är skrivandet en sport som kräver övning, precis som fotboll eller skateboard. Jag tror att det är vanligt att folk skjuter upp sitt skrivande och tänker att det där är något man ska ägna sig åt efter pensionen, och så blir de besvikna när det visar sig att världen inte är särskilt intresserad av deras alster. Det är ju väldigt svårt att bli duktig på något som man inte övar på och jag tror att få skulle försöka sig på att droppa från en vertramp utan att ha stått på en skateboard förut. Det finns något slags allmän uppfattning som säger att skriva, det kan alla göra. Det stämmer inte. Skriva är svårt. Och de som är bra har oftast lagt ner väldigt mycket tid på att bli så bra.

Vad skulle ditt råd vara till alla som går och väntar?

– Du får helt enkelt bestämma dig för ifall du vill vara en person som pratar om att skriva, eller en som skriver. Det är liksom två helt olika saker. Behöver du hitta på ursäkter för att slippa så kanske det helt enkelt inte är något för dig. Man måste ju inte springa ett maraton. Inte skriva en bok heller. Man måste ingenting, som min mormor brukade säga. Men om du verkligen vill skriva den där romanen så kör fullt ut. Tänk på att folk lånar pengar för att starta företag eller gå utbildningar. Att skriva en bok kräver inga större investeringar, däremot kräver det tid. Ge dig själv den tiden. Vi talar om månader. Kanske år.

 

Bild: Susanne Hallmann

Bild: Susanne Hallmann

ULLA-MARIA ANDERSSON: ”Åldern gav mig den distans som krävdes”

 

Ulla-Maria Andersson debuterade som 58-åring med den självbiografiskt baserade romanen Du skulle sagt som det var. Boken kunde inte ha skrivits tidigare. 

Varför väntade du så länge?

– Den största anledningen är väl att jag har varit upptagen med annat och att jag levt det liv jag levt. Fram tills jag var 36 år så handlade jättemycket om att överleva för min del. Och efter det så handlade det om att läka. Så även om jag alltid tyckt om att använda ord, och har läst väldigt mycket, så började jag inte formulera mig i text förrän jag var 50 år.

Hur visste du att du var redo då?

– För mig kändes det ganska naturligt att börja skriva vid den här åldern. Med åren vänder man blicken inåt mer och mer. Och man blir allt lugnare och mer tillfreds med sig själv. Jag hade inte alls samma behov av att få bekräftelse utifrån eller av att förverkliga mig själv, utan det började bli lite klart. Eftersom jag skriver självbiografiskt baserade böcker var det också väldigt viktigt att ha distans till det som hänt. Om det ska bli en bra roman så behöver man vara ganska skoningslös mot sitt eget material, och det är svårare att vara när det är självupplevt. Det har varit jätteviktigt att jag bearbetat det innan jag har börjat skriva. För visst kan man skriva i syfte att enbart bearbeta också, men jag tror inte att det kan bli särskilt bra litterärt. Själv tror jag att jag gjorde klokt i att vänta, och det är ett råd jag verkligen skulle vilja ge andra: Tänk inte att det är för sent. Se istället att du har väldigt mycket livserfarenhet och alla förutsättningar att skriva ett nyanserat manus som bär. I slutändan är det ändå manuset som avgör om du ska bli utgiven, inte din ålder.

Men det var ingen gammal dröm du burit på?

– Nä, det var mer som att jag hittade något, lite som att hitta hem. Och nu känner jag mig lite halv när jag inte skriver. Jag funderar mycket på vad det är, om det kan vara så att man faktiskt föds in i ett författarskap, eller om ett utanförskap kan skapa en författare. Det är möjligt att jag kunde ha hittat skrivandet långt tidigare om jag inte varit för upptagen med att överleva, men jag tror inte att jag hade den mognad jag behövde för att skriva en roman. Jag var mycket mer tvärsäker när jag var yngre och hade antagligen velat styra läsarna mer och haft en tydlig agenda, vilket jag själv skulle uppfatta som störande som läsare. Det behovet har jag inte idag, utan jag vill bara berätta; att så här kan det vara. Läsarna drar ju sina egna slutsatser i alla fall, och den friheten ska man ge dem. Det är ganska befriande när man kommer dit i livet där man vet det, att hur man än vänder och vrider på sig så tolkar människor i alla fall utifrån sin egen verklighet.

Förändras drivkrafterna bakom skrivandet med åldern?

– Jag tror att alla har olika drivkrafter till att skriva, oavsett ålder. Det beror helt och hållet på vilken person man är. För mig har det viktiga egentligen varit att kunna röra vid människor. Jag tror att det har att göra med det utanförskap och den isolering jag levde i under så många år. Det skapade ett behov av att nå fram till människor – att få kontakt – med hjälp av orden. De senaste 25 åren har jag gjort det i mitt yrke som terapeut, men det var väl den fråga jag hade när jag började skriva; kan jag göra det via boksidor också? Utan att ha ett fysiskt möte med människor? Jag började på en skrivarlinje på en folkhögskola och blev förvånad över att det gick ganska bra. Sedan tog det ju nästan tio år för mig att lära mig själva hantverket, men jag förstod redan från början att det fanns någonting där.

Din tredje bok ska komma ut nästa vår och du planerar ytterligare två i samma serie. Kan du känna att det är bråttom?

– Ja, det var en av nackdelarna med att börja skriva så pass sent. Men samtidigt har jag inte så många år kvar till pensionen, och även om det blir en fattigpension på grund av hur jag har levt, så kommer jag ändå att få mer tid att skriva då. Jag kan undra ibland över de som är mitt uppe i karriär och kanske har barn och allting sånt – hur hinner de? Jag har det ju ändå ganska lugnt i livet. Men visst undrar jag om jag ska hinna, och det är liksom en kapplöpning inom mig. Det är hur många böcker som helst som håller på och tjatar på mig; skriv mig, skriv mig, skriv mig! Så lite bråttom är det ju.

Kan det finnas något positivt i det också? Att du inte har tid att slarva med skrivandet?

– Precis. Det är bra för disciplinen. Jag har inte hur mycket tid som helst och det har nog hjälpt mig att jobba mer fokuserat. Nu har jag bestämt mig för att det ska bli en serie på fem böcker men sedan får vi se om jag hinner något mer efter det. Men jag kan också uppleva att böcker har ett eget liv och en egen vilja. De här tre som jag har skrivit och alla som jag känner att jag fortfarande bär på – de är nästan som egna personer. Man kan ha en egen agenda när man börjar skriva, men sedan tar boken över, och så blir man en service för det som vill formuleras. Så jag hoppas att jag orkar och klarar av att fullfölja det.