Vad sker egentligen med ditt manus efter att du skickat det till förlaget? Skriva hälsade på hos Albert Bonniers förlag och fick tjuvtitta i pappershögarna, träffa förläggare och redaktörer och vara med vid ett ”superkonfidentiellt” manusmöte.

Sveavägen 56 i Stockholm. Fasaden är vit och vackert utsmyckad, två robusta trädörrar leder in till anrika Albert Bonniers förlag. Förr i tiden fick bara författare och förläggare gå in genom den vänstra dörren, bakom vilken en pampig entré väntade. Övriga fick vackert välja den högra dörren. I dag råder som tur är inte samma hierarki, berättar förlagets kommunikationsansvariga Anna Tillgren.

– Vi går in på samma ställe allihop, säger hon och vinkar samtidigt till författaren Per Hagman, som just hoppat ut ur en taxi.

Han tänder en cigarett och bekräftar detta, att det inte alls är så värst hierarkiskt eller skrämmande på ett stort förlag. Men han konstaterar att han givetvis var lite nervös vid sitt första besök.

– Långa korridorer och knarrande trägolv. Klart att det kändes lite överväldigande, flinar han.

Och visst vilar det något pampigt bara över namnet – Albert Bonniers förlag. I generationer har det varit själva symbolen för många människors författardrömmar. I dag är Albert Bonniers det största allmänutgivande skönlitterära förlaget i Sverige och firade 175-årsjubileum för två år sedan. Den första boken som gavs ut hette Bevis att Napoleon aldrig har existerat – en liten satirisk pamflett skriven av den franske fysikern Jean-Baptiste Pérès. Numera är utgivningen bred och spänner över en lång rad genrer – Bonniers ger ut allt ifrån smal experimentell poesi till Ken Rings självbiografi och Leif GW Perssons deckare.

Att det är ett förlag med gamla anor märks när man kliver uppför den gamla stentrappan och in i en lång korridor. Oljemålningar, mjuka mattor och diskreta guldpläterade namnskyltar skvallrar om att man här försöker att hålla fast vid åtminstone lite av traditionerna. Överallt blickar allvarsamma byster av kända författare ut över kontorsytorna och i ett låst träskåp med glasdörrar vilar en hel samling av Lars Noréns verk.

Bonniers ger ut drygt hundra titlar varje år och de allra flesta är manus från etablerade författare som förlaget samarbetar med. Men hit skickas också varje år över 2 500 skönlitterära manus från nya hoppfulla skribenter som just lagt sitt allra första manus på brevlådan. Av dem ger förlaget ut en försvinnande liten del. Mellan fyra och sex skönlitterära debutanter, berättar förläggaren Helena Ljungström som arbetat här i över 15 år.

– Det handlar om någon promille som får debutera hos oss, så är det. Samtidigt är vi väldigt tacksamma över att människor skickar sina manus till oss. Det är vårt absolut viktigaste sätt att hitta nya svenska skönlitterära författare och vi tar manusarbetet på stort allvar, säger hon.

Vi sitter i en liten soffgrupp på Helenas kontor. I hennes dubbla bokhyllor ryms några av alla manus hon läst genom åren, sådana som tagit sig igenom nålsögat och förvandlats till böcker. Hon minns fortfarande det första manus hon läste som faktiskt blev en bok: Sten för sten av Liselott Willén. Hon går fram till hyllan, letar bland titlarna och hittar romanen. Väger den i handen.

– Kicken jag fick när jag började bläddra i det manuset, det är fortfarande vad jag letar efter. Känslan av att hitta något som kan bli helt fantastiskt. Då arbetade jag som redaktör och kunde inte ens vänta på nästa manusmöte, utan jag gick direkt till förläggaren.

Sedan dess har läsupplevelserna, kickarna, förstås blivit fler. Om Helena ska välja ut en av de starkaste, är det den hon fick när hon läste Sofia Rapp Johanssons manus för första gången. Det var en ovanlig text, en lyrisk dikt om en barndom som hade kantats av sexuella övergrepp.

– Sofia hade ett väldigt starkt språk och en förmåga att gestalta det hon hade varit med om.

Själva redigeringsarbetet blev svårt. Ofta var Helena tvungen att resa sig från skrivbordet och lämna manuset en stund, berättar hon. Texten blev för plågsam att läsa.

– Det manuset var väldigt omskakande att jobba med. Samtidigt är det en viktig bok. Skönlitteratur är alltid viktig men när den dessutom avslöjar någonting om hur det kan se ut i Sverige i dag, då blir den livsnödvändig för samhället, säger Helena.

På Albert Bonniers finns fyra olika manusgrupper som träffas regelbundet – oftast varje vecka. Där diskuterar förläggare och redaktörer nyinkomna manus, väger för- och nackdelar, försöker förutspå vad som kommer att sälja eller vad som passar förlagets profil. De slutgiltiga besluten fattas sedan på ett utgivningsmöte.

Den här dagen har åtta personer samlats på ett sådant möte för att vrida och vända på ett antal manus. Runt bordet sitter bland andra förlagets litterära chef Daniel Sandström och förläggaren Johanna Haegerström, ett antal redaktörer och en representant för pocketavdelningen. På bordet: manushögar, listor och urdruckna kaffekoppar. Det är dåligt med luft i rummet, någon öppnar ett fönster och in väller friskt syre och bullret från den vältrafikerade Sveavägen.

– Det mesta som sägs här är superkonfidentiellt, säger Johanna Haegerström innan diskussionen börjar.

Daniel Sandström berättar att han lagt ett bud på ett antal böcker av en utländsk författare. Nu diskuterar de hur man skulle kunna ge ut böckerna – var för sig eller i ett stort paket? Hur lång tid ska i så fall passera mellan utgivningarna?

Han tar ett bett i ett grönt äpple, klurar.

– Sedan är frågan hur huvudpersonen kommer att landa.  Det här är inte precis karaktärer man blir förälskad i, det är riktig feelbad, säger han och beskriver kortfattat en högst osympatisk huvudperson.

Förläggaren Lotta Aquilonius lutar sig tillbaka.

– Ah, jag älskar det, säger hon och resten av gruppen skrattar.

En annan tänkbar titel de ska diskutera är vad Johanna Haegerström beskriver som fötterna-på-jorden-krim. Välskriven, med bra tempo och ett konventionellt deckarspråk.

– Det skulle kunna vara Morden i Midsomer eller en liten by någonstans i Sverige. Det finns den här klassiska småstadsidyllen, ett litet ställe där alla har relationer till varandra. Till slut är inte frågan vem som är inblandad utan vem som inte är inblandad.

– Säg inte hur den slutar, utbrister någon.

De funderar lite tillsammans, ältar för- och nackdelar, väger in hur bokklubbarna troligtvis kommer att ställa sig och hur boken förväntas sälja i pocketupplaga. Landar i att det nog är rätt att ge ut den. Daniel Sandström sätter på sig glasögonen och blir ivrig.

– Det är så mycket som stämmer. Och fatta vad vi skulle reta oss om något annat förlag gjorde den här boken, det skulle kännas… Nä, vi måste köra. Jag tycker att du ska ringa. Ring i dag!

Bakom kulisserna på Sveriges största förlag

Ovan till vänster sitter redaktören Ulrika Åkerlund, som arbetar med textredigering. Till höger syns en av många refuseringshögar – här hamnar de allra flesta manus. Nedan några böcker där man lagt extra mycket omsorg på designen av omslagen. Till höger diskuterar designansvariga Nina Ulmaja ett provtryck med Robert Hedberg från produktionsavdelningen. Foto: Ylva Sundgren

 

I lunchrummet på förlaget surrar det av mikrovågsugnar. Vid soffloungen pryds väggen av nyutgivna Bonnierstitlar och på ett bord står en stor skål med chips och ett fruktfat. Kaffemaskinen innehåller klimatkompenserat kaffe, upplyser en liten skylt.

De som jobbar här brukar äta snabbt, hinner sällan sitta länge kring lunchbordet. I dag kretsar samtalen kring alltifrån lösgodis till Islandsresor och så förstås litteratur. När den facklitteräre chefen Albert Bonnier – jo, han heter faktiskt så – dyker upp med en bok i handen fastnar han och redaktören Elin Sennerö snabbt i ett samtal, ståendes vid bordet med de renskrapade tallrikarna.

Bakom lunchrummet finns ännu en korridor. I ett av de små rummen med glasväggar sitter redaktören Ulrika Åkerlund. När ett svenskt manus väl blivit antaget är hon en av dem som sätter igång med textredigeringen. Manuset ska förfinas och förbättras och skribenten måste vara beredd på en hel del kritik och krav på omarbetningar. Ulrika ägnar oftast sina dagar åt att peta och pilla i manus från författare som Lars Kepler, Håkan Nesser och Mari Jungstedt. Men genom åren har hon också satt tänderna i en hel del debutantmanus och där ser redigeringsprocessen ofta annorlunda ut.

– Varje manus är ju något helt nytt. Jag får en känsla och så jobbar jag utifrån den.

Hur hon arbetar med språket beror förstås på vilken sorts bok det ska bli. Är det en deckare är den oftast traditionellt uppbyggd, rent språkligt. Det får inte finnas några tveksamheter i handling eller intrig och språket får gärna vara litterärt men inte onödigt tillkrånglat.

– Sedan finns det romaner som är mer uppbyggda kring en vacker prosa och där kan man ta ut svängarna mer, säger Ulrika Åkerlund.

Att jobba med debutanter är spännande, säger hon. De är ivriga och nyfikna, har många frågor och tycker att det känns stort att äntligen få ge ut sin bok. Tillsammans går de igenom manuset i omgångar. Först tar man det övergripande, därefter borrar man ner sig i detaljer som kommatecken och annat finlir. För den som skrivit ett manus för första gången kan det bli något av en chock hur mycket som ska ändras och rättas till. Men de flesta tar kritiken bra.

– Någon enstaka kan bli defensiv, de känner att de har skrivit precis den bok de vill och har ingen lust att ändra. Men de flesta tycker att det är roligt att diskutera manuset. De har suttit ensamma och petat med det i månader och år och så får de träffa en redaktör som vill deras manus väl och har massor av tid och energi att lägga på det.

Så värst många konkreta tips har hon dock inte, säger hon. Varje manus har sina förutsättningar, sina regler. Men en sak skickar hon med till alla som vill skriva deckare:

– Låt bli ordet ”plötsligt”. Det dyker upp överallt och hela tiden och oftast kan du ta bort det i 90 procent av fallen.

När själva texten är tillräckligt genomarbetad kommer nästa steg: förpackningen. På Albert Bonniers är det Nina Ulmaja, designansvarig, som har det övergripande ansvaret för hur böckerna faktiskt ser ut. Hon ägnar sig dels åt att formge böcker men också åt att trendspana, höja medvetandenivån vad gäller formgivning och lyfta alltifrån typografi till omslagens utseende.

Av Bonniers produktion typograferas inlagan (det som finns mellan bokpärmarna) i sju av tio fall efter förlagets egna mallar. Vissa böckers inlagor behöver dock en mer specifik form.

– Till exempel väljer vi kanske en typografi med mer svärta till en fackbok med nutida innehåll. Det är lite grann inspirerat av hur tidskrifter som Filter ser ut.

Vad gäller omslagen finns också tydliga skillnader i designen beroende på genre. En klassisk deckare, till exempel, ska vara enkel och tydlig i sina signaler. Och vissa titlar lägger de särskilt mycket omsorg på. Som brevväxlingen mellan författarna Paul Auster och J. M. Coetzee, som Sofia Scheutz formgivit. Just den boken är liten, inte mycket större än ett kuvert, och har också fått samma utseende som de internationella vita kuverten med blå och röda märken längs kanterna. Ett designgrepp som Nina Ulmaja är mycket nöjd med.

Det knackar på dörren och Robert Hedberg från produktionsavdelningen kliver in. Han har med sig ett provtryck, ett mörkgrått ark med vit text som Nina Ulmaja genast kastar sig över. Det här är ett prov på inlagan i Lars Noréns nästa bok, Fragment.

– Det ser ju jättebra ut! Men vänta, är det rätt papper?

De diskuterar lite, lyfter pappret mot ljuset och studerar det noga. Nina halar fram en färgkarta och jämför. Det är alltid viktigt att det blir rätt, att författaren blir nöjd.

– Jo men du, det är rätt grå nyans. Vad snyggt det blir!

I en tid då vårt nya digitala liv gör att vissa väljer att ägna sig åt annat än böcker, behöver förlagen förstärka pappersboken som produkt genom att skapa mer högkvalitativa böcker. Det blir allt viktigare att inte bara sälja en berättelse utan också ett föremål, menar Nina Ulmaja. Förutom god läsbarhet handlar det om det taktila och visuella. Och mervärdet i att hålla i en bok som är estetiskt tilltalande och vars omslag känns speciellt mot fingrarna eller har en fängslande och genomtänkt design.

– Läsaren ska känna att ”vad fin den här var, den här boken vill jag ha”, säger hon.

På så sätt tror hon att man kan fortsätta att sälja skönlitteratur, även i hård konkurrens med andra medier.

– Jag är fullkomligt övertygad om att pappersboken kommer att överleva.

 

Så hanteras ditt manus

När manuset landar hos Albert Bonniers Förlag sorteras det först efter datumordning.

Varje vecka tas den senaste skörden upp på ett möte i förlagets manusgrupp för svensk skönlitteratur. Där sitter förläggare, redaktörer och förlagets litteräre chef. Tillsammans går de igenom alla manus som någon av dem fastnat för vid en första läsning: bläddrar, läser och skickar dem emellan sig för att bilda sig en första uppfattning.

Redan vid den första gallringen tar det stopp för de flesta – de får då ett kortfattat refuseringsbrev.

Mellan 10 och 15 procent är dock så bra att de blir lästa i sin helhet av en lektör.

På nästa möte presenterar sedan lektören manuset: berättar vad det är för sorts genre, presenterar handlingen och redogör för styrkor och svagheter i texten.

Tycker gruppen fortfarande att manuset är intressant, är det dags för fler att läsa. Skulle det i stället ta slut här, får den som skrivit ett lite mer utförligt och personligt refuseringsbrev där förlaget förklarar hur de tänkt kring manuset.

Beslutet om vilka manus som ska ges ut tas slutligen på ett stort utgivningsmöte som hålls varannan vecka. Därefter börjar nästa fas: tillsammans med förläggare och redaktör ska den blivande författaren nu redigera och arbeta om till dess att boken blivit sitt allra bästa jag.

Från det att man fattar beslut brukar det dröja åtminstone ett år – ofta mycket mer – innan boken finns färdigtryckt.

BOKTIPS! Funderar du på att ge ut en bok själv? I Ge ut din bok får du vägledningen som fungerar – oavsett hur många kronor och timmar du kan satsa på din bok. Författare är Johanna Wiman, till vardags redaktör på Skriva. Beställ här