Vem är det som berättar historien? Med vems ögon följer vi händelserna? I Lena Anderssons roman, Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, är huvudpersonen Ester Nilssons perspektiv skrivet i tredje person, men där finns också en berättarröst som genomskådar och kommenterar hennes beteende.

 

Hur kom den här berättarrösten till?
– Jag ville skriva i tredje person dels för att jag gillar att distansera mig från mina figurer så att jag kan titta på dem ordentligt. Och sen ville jag ha den här berättaren som stiger ur texten ibland och står för analysen. Ester är ju egentligen förmögen att analysera det här förloppet själv, men eftersom hon är så känslomässigt engagerad är hennes omdöme satt ur spel.

– Perspektivet är väldigt avgörande för vad man kan säga och vad man får för effekt. Jag brukar alltid pröva både första person och tredje person för att testa vilket jag känner mig bekväm med. En jag-berättelse är mycket mer komplicerad än många tror och fungerar bäst, tycker jag, när man kan anta att berättaren och läsaren har vitt skilda verkligheter. Alltså, det är intressantare att skriva i jag-form om en seriemördare eftersom det blir en effekt i sig att gå in i någon som ligger så långt ifrån en själv. Jag-formen har några olika begränsningar, till exempel tappar man som författare möjligheten att analysera karaktären eftersom det då inte finns någon blick på den utifrån.

»Perspektivet är väldigt avgörande för vad man kan säga och vad man får för effekt. Jag brukar alltid pröva både första person och tredje person för att testa vilket jag känner mig bekväm med.«

– I den här berättelsen skulle jaget också bli väldigt klaustrofobiskt, man skulle känna sig instängd i hennes jag. Ett annat problem med jag-perspektivet är att läsaren är helt hänvisad till karaktärens verklighetsuppfattning. Det finns ju en möjlighet att jag-personen förvränger historien, att det är en person med skev blick på omvärlden. Jag ville ta bort den osäkerheten, Ester är ingen omdömeslös person, hon är en person som är förälskad och får uppmuntran av den hon älskar men han är hänsynslös. Läsaren kan ändå tycka att hon begår besynnerliga handlingar, men det ska inte ligga i berättarvalet.

Ester Nilsson är ju en mycket rationell och intellektualiserande typ – när hon inte är förälskad vill säga. Berättarrösten låter som Ester själv om hon inte varit drabbad av passionen, eller om det gällt någon annan?

– Det är precis min tanke. Någon del av henne ser allt, men hon stoppar undan det. För annars måste hon lägga ner och hon vill inte ha det tomrummet, det blir för smärtsamt. Hon kan inte låta bli så länge hon får minsta napp. Därav själva berättarrösten, det är hennes analytiska sida som kanske kommer ikapp henne senare, om ett år eller någonting. Så tänkte jag att man kan se den. Egentligen har hon tillgång till den, men den är blockerad. Den delen av henne är tjänstledig just nu.

Den andra huvudkaraktären, Hugo, är oerhört central men ingenting röjs av hur han upplever det som händer, provade du att skriva också ur hans perspektiv?

– Jag lekte med tanken på att låta berättarrösten inta hans perspektiv också, men jag tror inte att jag provade det i text. Det skulle förstås ha blivit något helt annat och gett en annan blick på både honom och henne. Men det var ganska klart att det här skulle vara hennes historia. Jag kände att hans perspektiv hade legat i vägen, det var inte riktigt mitt ärende.

Finns det också en poäng i att hålla honom på samma avstånd från läsaren som han är från Ester, han är ju en gåta för henne?

– Ja, det finns en sådan poäng. Jag tror att det hade blivit platt att redovisa hans perspektiv. Det hade blivit förnumstigt.

Om man plockar bort Esters vittnesmål – hade det då kunnat vara intressant för dig att skriva Hugos historia?

– Jag tror inte att det finns så mycket att säga, för jag tror inte att han är så berörd av det hela. Det är ju i och för sig intressant i sig. Kanske som en hård berättelse om en narcissist som inte vet om att han utnyttjar människor, inte minst kvinnor. Men den historien hade kanske blivit lite stereotyp. Och kort.

Berättarrösten och karaktärerna låter alla ganska lika varandra, de skiljer sig inte direkt åt i språk eller ton, är det ett medvetet val?

– Jag är inte så intresserad av att visa att jag vet hur folk pratar i vardagen utan strävar efter en ton som ligger under ytan på vardagsspråket. Jag är intresserad av de mekanismer som förenar oss människor, där vi liknar varandra. Jag vill hitta ner till något slags urmänniska, någon universell princip om att här är människan. Mina replikskiften är mer avskalade och entoniga än i verkligheten och jag låter till exempel inte honom använda andra ordval än henne för att visa olika särdrag. Sedan säger han naturligtvis andra saker än hon, de intar olika roller i spelet, men jag ville ner djupare än det omedelbart naturalistiska.

Kärleken är ju ett stort och slitet tema, hur mycket påverkade det valet av berättarröst?

– Att det är slitet och banalt var verkligen en utmaning när jag skrev den här boken. Det fick jag förhålla mig till hela tiden. Och det var därför jag ville analysera fenomenet, och inte bara gestalta det. Det är redan gestaltat på längden och tvären. Jag ville visa exakt hur det är i den där situationen där man blir avvisad, besviken, förtvivlad eller lycklig – hur ser det ut, hur låter det? Gå in i detaljerna, och litegrann förklara vad som händer. Även om det är vanskligt i skönlitteratur att göra det så var det en förutsättning för det här projektet. Annars var det ingen mening med det.

Så det hade inte varit intressant att berätta den här historien utan den krassare berättarrösten?

– Nej, jag är bara intresserad av historien när den kombineras med ett slags idémässig analys av maktförhållandena. Kontraster är alltid intressanta, att kontrastera det här bultande hjärtat och hennes förtvivlan med ett svalt, hårt, stramt språk. Att inte vara blommig två gånger, om man säger så. Hon är blommig inuti, där är känslomässigt kaos. Och så kylan i betraktelsen av detta.

Vad var svårast med det här berättarperspektivet?

– Det var att akta sig så att det inte blev för pedagogiskt eller didaktiskt, att berättarrösten blev för förnumstig. Men jag var beredd att ta den risken. Jag ville skriva ner vissa insikter som jag själv har gjort i mitt liv och som jag inte känner är helt självklara. Eller kanske snarare – sådana som är känslomässigt självklara men som jag tycker måste formuleras i ord. Det finns mycket som vi människor på något plan vet, men innan det är formulerat så tycker jag inte att vi vet det, då anar vi det bara.

Lena Andersson brukar dissekera samhällsfrågor som integration och konsumtionshysteri i såväl bokform som i dagstidningskolumner. Hon romandebuterade 1999 med Var det bra så? och orsakade lyssnarstorm när hon gjorde en ateistisk predikan om Jesus i sitt Sommar i P1 2005. I Egenmäktigt förfarande har hennes vassa penna tagit sig an ett mjukare ämne – kärleken.