Mari-Ann Hedlund tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat »Blodet«.

Text: Mari-Ann Hedlund

Det kliar. Det finns flera gamla sår på händerna, små bruna upphöjda punkter. Jag pillar på den största sårskorpan längst ner på handflatan. Den har lossnat lite i kanten.
Leif är försenad och alla snackar. Danne hänger flinande över Beas bänk. Han är svettig i håret efter rastens fotbollsmatch. Bea är inte intresserad och försöker knuffa bort honom. ”Gå iväg!” Plötsligt daskar Danne till Bea på axeln och nappar åt sig hennes mobil. Bea ylar och kastar sig fram efter honom.
Dannes tänder glänser när han dansar iväg längs bänkraden. Han härmar Beas tjut, slår i förbifarten ett lätt karateslag över nacken på Tim och tar hans keps. Snurrar den på fingret och drar på sig den. Han lägger Beas mobil på golvet och kickar iväg den med tåspetsen. ”Mål!”
Jag suckar och krafsar bort sårskorpan. Under den är huden rosa. Fantiserar. Om en ynka liten droppe. Jag klöser lite på det sega skinnet i handflatan. På insidan av handleden är huden väldigt tunn. Shit. Blå ådror. Det finns de som skär sig. Läskigt.
Leif kommer in i klassrummet med en pappersbunt under armen. Bea och Tim pratar i mun på varandra om Danne. Leif värjer sig först, men klappar sedan Bea lugnt på armen och lägger handen på Tims axel. Han ser uppfordrande på Danne och nickar mot den tomma bänken bakom mig. ”Sätt dig. Inga kepsar på inomhus och lämna in mobilen”.
Danne rycker på axlarna och släntrar långsamt mot sin plats. Spanar. Ler brett. Stora vita tänder. Kommer allt närmare. Jag plockar med mitt pennskrin. Blir fuktig under armarna. Börjar vässa pennan, känner på spetsen. Vässar lite till. Tänker som om. Tänker möjligheter.
Danne stannar. Jag håller andan och tittar ner. Spänner ryggen. Känner hur han trycker ner kepsen över mitt hår. Det susar i öronen. Danne tar upp mitt gröna sudd. Bollar med det fram och tillbaka, och visslar mellan tänderna.”Tack, kompis”. Jag får mig en klatsch på ryggen innan han sätter sig på sin plats.
Danne skramlar och prasslar bakom sitt bänklock.”Nå´n har snott mitt sudd!” Leif tittar till på honom.”Jaha? Vad håller du i då?” Danne kluckar. ”Å. Jag hittade det visst.” Jag hoppar till när det träffar nacken.
Leif pratar om matteprovet vi ska göra. Tim får högen med papper och börjar dela ut dem, men hejdar sig och stoppar ett finger i munnen, när han rispar sig på ett av arken. ”Vill du ha plåster?” Leif drar ut en låda men Tim skakar på huvudet och fortsätter gå runt bland bänkarna. Huvuden och ryggar böjs. Vi ser inte på varandra när han försiktigt tar sin keps och ger mig provet. Tim snubblar till över Dannes utsträckta ben. ”Sopa”, väser Danne och härmar Leifs röst. ”Vill du ha plåster?”
Mitt vita papper har fått en röd fläck. Jag sätter tungan mot den. Tänker mig kraft. Tittar på talen. Trettiofem minuter till lunch.
Pennorna raspar. Hostningar. Något hasar. Jag känner en stöt i ryggen. Magen kläms in mot bänken och jag puttar fram mig en decimeter och följer efter med stolen. Åter en knuff bakifrån. Hör Dannes låga skratt. Vad ska han göra? Trycket ökar när han fortsätter pressa sin bänk mot min stolsrygg. Trångt. Mina svettiga händer fingrar på pennan. Den är verkligen mycket vass.
Jag kan inte låta bli, trots jag inte borde. Sakta vänder jag mig om och blänger tills Danne höjer ögonbrynen och ser på mig. Snabbt sticker jag in pennspetsen i tumvecket. En tjock, mörkröd droppe tränger upp. Sväller och brister. Den röda rännilen ringlar sakta ner mot handleden.
Dannes leende mun förvrids. Hans tänder glimmar.
Jag slickar, långsamt och noga, i mig minsta gnutta av det röda.”Kom an då”, väser jag mot hans gap. Han andas tungt. Behåller ögonkontakten. Försöker nå mig.
Ovetande gjorde Leif bara sitt jobb. Bjöd in. ”Välkommen till vår klass”, sa han, och gjorde det möjligt för vem som helst att kliva in över tröskeln. Danne borde inte vara här.
Jag är väldigt snabb nu. Stark. Hugger tag i Daniels underarm och drar upp hans handled mot upp min mun. Det doftar salt och järnrost.
Huden är mjuk och ger ett behagligt motstånd när jag äntligen biter.

 

Juryns motivering

»Oväntad skräck i Ajvide Lindqvists fotspår, men ändå sin helt egen. Igenkänningen bidrar till obehaget och man sitter ensam kvar med dunkande hjärta och obesvarade frågor.«

BOKTIPS! Funderar du på att ge ut en bok själv? I Ge ut din bok får du vägledningen som fungerar – oavsett hur många kronor och timmar du kan satsa på din bok. Författare är Johanna Wiman, till vardags redaktör på Skriva. Beställ här