Text: Petra Wahlgren

Det står om mig i tidningen. Varsamt klipper jag ut bilden och placerar den i en plastficka tillsammans med de andra bilderna. Jag smeker den tjocka pärmen. Det är snart dags att skaffa en ny.

Kaffet har kallnat och benet har somnat. Utanför går kommunens gräsklippare varm. Det är eftermiddag och husets alla invånare släpar sina tunga karriärer och familjemedlemmar uppför trapporna några sista gånger innan sommarlovet. De har stängt av sopnedkastet så att man måste gå ut på gården för att slänga sina sopor, men folk är lata och ställer soppåsarna i trappuppgången istället. Det luktar alltid lite surt här.

Jag väntar på att det ska skymma så att jag kan arbeta ifred och jag väntar på att någon ska komma på besök så att jag tänka på något annat än att arbeta. Men ingen kommer utan inbjudan så hallen förblir tyst och prydlig. Två par skor står där: ett par svarta läderskor för att kunna smyga in och ett par bruna gympaskor för att kunna jobba och springa sitt fortaste.

Frostnätterna är sedan länge över men det är fortfarande lite kyligt när jag sätter spaden i jorden. Gravstenen står blankpolerad och upplyst av sådana där hemska batteridrivna ljus som liksom flackar på låtsas. Mängden blommor skvallrar om att det bara var en vecka sedan kistan sänktes ner i mörkret. Kransar och liljor valda med omsorg trängs med slentriannejlikor och rosor köpta på någon bensinmack på väg till ceremonin.

Kyrkogården är helt livlös förutom mina spadtag. Även fåglarna har tystnat under viljan att göra sina ungar mätta. Sommarnatten gör att jag inte ens behöver använda pannlampan. Det är inte många som vet vilket tungt och tidskrävande jobb det är att gräva upp en grav. Jag har många gånger önskat mig kollegor och föreställt mig hur mycket lättare det hade varit. Vi skulle ha jobbat i tyst samförstånd. Men branschen fungerar inte så. Nätverkar gör man inte.

Två rådjur håller mig sällskap sista timmen. Det är en vacker natt. Det luktar sommar och jord. Djuren betar av det saftiga gräset medan jag gör mitt bästa för att snygga till lite. Jag motar ner lite jord och lutar de största mest påkostade blomsterkransarna mot gravstenen. Ljusen bryr jag mig inte om. Rådjuren har vant sig vid min närvaro och lyfter bara slött på huvudet när jag startar motorn.

Den sura lukten slår emot mig när jag öppnar porten. Låset går upp med ett nästan ljudlöst klick. Enligt en väl utarbetad rutin gör jag mig redo för kvällen. Jag placerar alla redskap på sin plats, duschar och smörjer hela kroppen med mandelolja. Under kranen sköljer jag spaden. Tjock mälardalslera späds ut i vasken. En gråbrun sörja är allt som består av mitt slit. Gråbrun sörja och några guldkantade kindtänder.

 

Juryns motivering

Stämningsfullt och förvånansvärt ömsint om ett något okonventionellt karriärsval.