Ingeborg Paulsrud tar hem andraplatsen i Skriva novelltävling på temat »Blodet«.

Text: Ingeborg Paulsrud

Nej, nej, nej, det kommer överallt, inte in i hörnet, då får jag aldrig bort det…
Jag kryper vidare på alla fyra med handen långt inne i trasan, den kan inte absorbera mer längre utan jag vallar bara blodet tillbaka över golvet innan det saktar in och långsamt vänder och rinner tillbaka dit jag svepte bort det ifrån, rinner fortare och närmar sig hörnet igen, jag vevar runt med trasan i panik för att undvika att det hamnar under tröskeln eller sugs in i det slitna träet i bottnen på byrån. Det klafsar från trasan varje gång jag sätter ner näven i golvet och jag kryper runt på alla fyra, måste bränna de indränkta kläderna, måste klippa av och bränna det nerstänkta håret också. Visualiserar mig själv i duschen, känner att det kommer bli skönt att skrubba bort fläckarna på huden, hoppas det inte blir sådana där färgade skuggor som man kan få ibland av bläck och smuts.
Nej nu kommer det mer, det är redan tillräckligt mycket, jag hinner ju inte ens vrida ur trasan i vasken och även om jag skulle hinna det så vet jag inte om jag borde göra det ändå, måste tänka efter, kan blod spåras i avloppet? Jag har inte rensat rören sen jag flyttade in, det finns säkert massor av guck och smuts för det att fastna i. Men om jag rensar rören efteråt då? Hur känsliga är DNA-tester? Skulle någon ens kolla rören?
Ja, tänker jag, definitivt. När så mycket blod försvunnit måste det ha tagit vägen någonstans. Jag kanske skulle sleva upp det i en hink och bränna det tillsammans med kläderna? Men grannarna, de skulle märka det på lukten och det ryker säkert något helt förjävligt också. Jag har ingen bil och inte fan kan jag ta bussen med den hinken, får en snabb bild i huvudet av hur det skulle se ut om bussen körde på ett gupp och locket lossnade och hinken välte, nej, nej, nej…
Jag tänker på de gångerna jag hört talas om att det hittats både lik och blodiga trasor i skogar och sjöar, finns det överhuvudtaget någonstans kvar där inte mänskligheten har ett fungerande övervakningssystem? Inte här i alla fall, jävlar i helvete, nu rinner blodet in under tröskeln FAN jag får sätta eld på hela kåken, hur ser straffet ut för mordbrand? Om jag bodde i villa hade det bara varit ett enda stort skratt ner till Försäkringskassan, men nu, med fyra våningar fulla av barnfamiljer, den utredningen skulle aldrig ta slut. Klafs, klafs. Måste hitta mer som absorberar. Håller kvar trasan intill hörnet och gör små cirkelrörelser som jagar tillbaka de platta vågorna över golvet, sparkar av mig ena skon och känner hur strumpan suger åt sig blodet med en gång, det är kallare än min svettiga fot, ryser, känner illamåendet dunka i öronen, periferin blir suddig, INTE NU, kom igen kroppen, det är en krissituation, fullt fokus på nuet! Trampar av mig vänstran också, sätter foten rakt i den största pölen, det var inte mycket som försvann men strumpan är redan genomvåt. Kommer på att det blir blodiga fotspår fram till duschen även om jag tar av strumporna, det var det dummaste jag kunde göra, helvete! Och nu har den stora blodpölen vuxit och det finns inte en chans att rädda tröskeln, måste göra mig av med den, finns det något absorberande under? Kommer hela husgrunden ha en evig stämpel av det här jävla blodet nu? Drar av mig tröjan, den skulle bara fläcka ner det värre, linnet är fortfarande ganska fritt från blod. Det är svettigt som attan, fullt av mitt genetiska fotavtryck. Stoppar in det ändå, hoppas jag kan skura bort det som hann sippra in. Det är kallt med bar överkropp, känner hur en rännil av blod från mitt kladdiga hår letar sig hackvis nerför min rygg, får gåshud. Klämmer ner trasan i den största pölen, sträcker mig över tröskeln ut i hallen, försöker att inte droppa på golvet, får tag i en sko, den är för stor, reser mig och sätter på den på ena foten och hoppar med glappande sko ut till sovrummet. Jag river av lakanet och drar ut det i köket med täcket över axeln och hivar ner det mitt i blodet, lägger mig i högen på alla fyra och trycker ner det så gott jag kan.

 

Juryns motivering:

»Effektfullt skrivet om blodet som aktiv kraft med nästintill en egen agenda som utgör en relation den namnlösa huvudpersonen tvingas hantera.«