Mari-Ann Hedlund tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat Skeppet.

Text: Mari-Ann Hedlund

Något är fel. De två besättningsmännen i kortärmade skjortor kastar snabba blickar mellan varandra och havet. De ser intensivt på oss turister i båten och nickar mot fartyget vi nyss lämnat bakom oss. Vad de säger dränks i motorljud och vågsvall. Vi är på väg mot en grön toppig paradisö med sandstrand och vajande palmer. Jag sneglar bakom solglasögonen mot de andra i båten, ser de vad jag ser, ska jag oroa mig? Det unga paret speglar sig i varandra, det går inte att skilja på vems bruna ben är vems. Den korpulenta mannen närmast mig blundar och baddar ansiktet med en näsduk. Skjortan är blöt och uppknäppt, bröstet hårigt och kameran han nyss använt avancerad. Han trevar efter sin vattenflaska och glupar i sig. Tre smäckra kvinnor i vitt. Vi är nio personer som i olika grad av klumpighet och elegans kliver över relingen och vadar in mot stranden. Jag håller mina flipflop i handen och ångrar att jag inte har köpt badskor som man stoppar ner hela foten i.
Min make Göran sitter kvar vid poolen på kryssningskolossen och sänker skepp. Ena handen greppar en penna, den andra en sval öl. ”Där fick jag dig, slagskeppet sjönk”. Pojken i blöta badbyxor, mittemot honom vid bordet, stönar över förlusten. Han är smidig och tunn. Brun som en pepparkaka. Det droppar från luggen ner på det rutiga pappret och han säger ”E 8!”. Göran skakar på huvudet. ”Bom”. Han trummar orytmiskt mot bordet, stör retfullt grabbens koncentration. Han säger alltid ”grabben” om vår dotterson, tioårige Johannes.
”Det låter för jävla kyrkligt, Johannes döparen va´. Hur fan kunde Karin döpa honom till det?”. Jag ids inte diskutera saken längre, påminna om det faktiskt är efter Görans farfar, dessutom att pojken inte är döpt i kyrkan. Namn ger man barn ändå. Mitt ointresse bakom solglasögonen har dämpat hans bröl. Han borde bekymra sig mer över att vår dotter Karin är karriärist, sällan hemma och uttrycker att hon behöver mycket egentid som nyskild. Till vaddå?
Göran drog besvärat sig undan ”tjejgrejerna” när Karin föddes. Tiden har tyvärr inte utvecklat hans pinsamt omoderna åsikter om genus. Karins son har han blivit mycket förtjust i och villigt skjutsat till fotbolls- och ishockeyträningar. ”Självklart ska grabben med” när vi firar vår 40-åriga bröllopsdag med en karibisk kryssning. Johannes provianterar med kopiösa mängder glass och läsk, trots sockervarning. Det håller honom i alla fall på gott humör. Liksom Görans öl. Varje dag sitter de böjda över sina rutsystem; träff på u-båt en ruta, träff på slagskepp tre rutor. Jag måste fly undan grabbsnacket och all-inclusive ett tag.
Jag gnager på ett grillspett i skuggan under en palm. Inget vin till, det blir så mycket av det ändå, varje dag. Vattnet i flaskan är ljummet. Havet försvinner bort i oändligheten, turkosblått och långsamt gungande. Kryssningsfartyget stör vyn mot horisonten. Träff på kryssningsfartyg hundra rutor. Är jag inte Fredag som sitter här ensam på min öde ö? Svettdunster kommer från kameramannens öppna skjorta. Han vankar sakta förbi mig och nickar kort. Jag ler tillbaka. Vi är ju ändå på samma utflykt. Som skidåkare som möts i samma spår.
Någonting är definitivt fel, personalen föser upp dem som badar. Är det strömt, blir det ebb? Det unga ormparet som utfört en parningsdans under vattnet, ser snopna ut när det upptäcker att det finns en omgivning. De gymslimmade damerna i eleganta baddräkter slutar snorkla och protesterar irriterat medan de glider fram på sina långa ben och fasta häckar. Skumt att de lämnat fartyget, vem kan de visa upp sig för här? En besättningsman viftar åt oss att skynda in bland träden, han ser oupphörligt mot havet och pratar upphetsat i sin mobil.
Jag reser mig och börjar gå uppför sluttningen, in bland träden. Hjärtat bankar oroväckande, inget astmaanfall nu tack. Jag sackar efter de andra. Tar jag så korta steg? Jag dryper av svett. Även kameramannen har på något sätt lyckats ta sig förbi mig trots värmen. Han har kameran riktad mot havet och säger ”vänd dig inte om”.

Juryns motivering
»Lugnet före stormen och de små trivialiteter som betyder allt en sekund för att helt sakna signifikans den nästa. Ett mycket elegant slut som lämnar läsaren frågande i exakt rätt sekund.«