Illustration: Kajsa Bergström

Illustration: Kajsa Bergström

Mari-Ann Hedlund vinner Skrivas novelltävling på temat Klockan.

Text: Mari-Ann Hedlund

Såja! Nu är jag färdig, potatisen är skalad! Jag petar ner dem i röret på matberedaren och kör igång. Den skivade potatisen varvar jag med riven ost i ugnsformen och häller på grädde. I kylskåpet ligger rostbiffsskivorna snyggt upplagda och salladen är klar. Den ofärdiga potatisgratängen står på köksbänken och väntar tills Emma skickar ett sms att hon är på väg. Jag sätter på ugnen. Jag häller upp ett glas rött och smuttar. Håller vinet kvar i munnen och hänger upp förklädet. Nynnar. Emma är nog här om en timme. Tänk om tåget är försenat? Jag tar en klunk till av vinet och kollar mobilen. Den står på en pinne. Var är laddaren? Den är inte kvar i kontakten på köksbänken, då tror jag att det kan börja brinna. Kaffebryggare och strykjärn måste jag kolla flera gånger. Ögonen sveper över omgivningen medan jag går till hallen. Där står handväskan bredvid skorna på hallmattan. En väldigt intelligent plats, speciellt som ytterdörren är olåst. Jag snäpper runt låsvredet, rafsar runt i väskan och kramar ihop alla gamla kvitton till en boll som hamnar på hallbordet. Sedan undersöker jag mina fickor på samtliga jackor som hänger på sina galgar. Jag håller skor upp och ner och ruskar på dem samtidigt som jag skakar på huvudet. Tänk logiskt. Sovrummet, dit är jag på väg.

Jag ser in mot kontakterna under sängen och nattduksbordet. I byråns lådor ligger det underkläder men längst ner finns saker i en skokartong. En gammal kamera, telefonbok, hänglås och annat skrot. Ett armbandsur! Jag skramlar runt med sakerna i lådan och drabbas av minnen. Klockan knäpper jag fast på armen, tar med mig telefonboken och går och sätter in potatisgratängen i ugnen. Klockan ser exklusiv ut, en imitation av ett designat ur. Urtavlan är kvadratisk med enbart visare, inga siffror. Jag passar på att skruva upp den. Sekundvisaren går åt galet håll. Det visste jag. Jag flinar för mig själv och tänker på chefen som trodde hon upptäckte att vi båda hade äkta vara. Hon hade det, inte jag. Kollegorna på konferensen blev imponerade och jag hade hållit masken. Min klocka visade sig vara oberäknelig. En billig imitation, köpt på en marknad och som gick baklänges! Jag har den bara till prydnad. Den ska jag visa Emma, tänker jag och sjunker ner i soffan framför ett småputtrigt program med matlagning. Vinglaset har jag lyckats få med mig och låter en stor klunk rulla runt i munnen och börjar bläddra i telefonboken. När använde jag den här? Nu ringer det intensivt på dörren. Emma! Hon rycker i handtaget, smäller och ropar hallå i brevlådan.

Jag öppnar munnen och låter vinet rinna tillbaka ner i glaset. Jag reser mig och tänker på att jag ska berätta för Emma om skräpklockan. Vad bra jag var på att hålla masken! Ett äkta designerur! Jag går till köket och tar ut potatisgratängen och tar av mig klockan på väg till sovrummet. Den tickar på motsols. Strödda minnesbilder glimtar till när jag lägger ner uret och telefonboken i skokartongen. Lådorna i byrån står halvöppna. Jag skjuter igen dem och spanar runt i rummet efter laddaren, tittar under sängen och nattduksbordet. När jag går genom hallen stannar jag till och skakar hastigt skorna upp och ner och rotar i jackfickorna. Kvittobollen trycker jag ner i handväskan, låser upp ytterdörren och går till köket. Det ligger ingen laddare på köksbordet och ingen sitter kvar i eluttaget . Inga brinnande kaffebryggare eller strykjärn, vilken noja! Mobilen på köksbänken behöver verkligen laddas. Jag har vin i munnen och tänker på gräddig potatisgratäng. Undrar hur det är med tågförseningarna för Emma? Jag gnolar. Vinet har en fyllig smak. Jag tar på mig förklädet, låter vinet sippra tillbaka ner i glaset och stänger av ugnen. Potatisgratängen står på köksbordet, sallad och rostbiff ligger i kylskåpet. Jag häller bort grädden från gratängformen och osten ner i en påse. Matberedaren surrar när jag trycker på knappen och potatisskivorna snurrar runt i matberedaren. De glider upp i matberedarens rör. Vitgula ovaler. Jag sätter på skalet och är klar. Såja!

Juryns motivering

Ett lyckat formexperiment med filmiska kvaliteter förbryllar utan att för den skull tappa bort sin
läsare längs vägen.